När den sista halvdecimetern av håret känns som svinto mest hela tiden, då är det dags att börja fundera på att klippa sig va?

Jag begriper inte hur jag varenda gång jag går till frisören tänker att ”nu, nu ska jag minsann bli duktig och gå varannan månad eller så, och mitt hår kommer att må jättebra”… Och så går det ändå ett halvår eller så, minst, innan  jag ens skänker det en tanke. Jag har ju fördelen av att trivas i långt hår, och mitt hår är tydligen bra på att gömma kluvna hårtoppar så jag ser faktiskt presentabel ut ändå mestadels. Men ändå. Nu senast var det i maj. Maj!

Och vem ska se till att ge mig en ledig kväll när jag hinner med det här nu då? Det skulle jag bra gärna vilja veta.