Om man kan göra något, är det då omöjligt att låta bli? Om möjligheten plötsligt uppenbarar sig, kommer då någon någonstans ofelbart att utföra det, oavsett om det går att förutse att det är en bra eller dålig idé?

Det verkar som att det, och särskilt om det är en uppenbart dålig idé, finns en oerhörd dragningskraft på en viss sort människor. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det, men somliga tycks inte kunna motstå höga stup eller rusande tåg. Man kan hoppa eller ställa sig ivägen, och då måste det testas.

Vi kallar dem inte sällan för dumma i huvudet. Vi tycker att man ska kunna lägga band på sig, men så länge det inte drabbar någon annan får de oftast hållas.

Vilket osökt leder mig in på trafikdatalagringen. Ett lagförslag som går ut på att trafikdata, information som allas våra mobiltelefoner och datorer lämnar ifrån sig så snart de är påslagna och nyttjas för att röra sig i den ”verkliga” världen eller på internet. I det digitala samhället som vi nu går in i finns möjlighet att registrera varje liten rörelse. Vem du skickar mail till, var du surfar. Var du befinner dig, vem du ringer, hur länge ni pratar.  Vi är vana vid att sådan information inte samlas in, och jag tror att de flesta av oss inte tycker att det spelar så stor roll om någon främling sitter någonstans och känner till att jag ringde tant Ellen i lördags förmiddag.

Men det är inte där haken är. Saken är ju den att det hittills varit lite småhemligt vem som ringer vem och vem som skriver brev till vem. Vi har varit stolta över att ingen står bakom vår axel och tjuvlyssnar och tjuvkikar. Ett fritt demokratiskt samhälle, där fruktan och kontroll helt enkelt inte behövs gentemot vanligt folk. Såntdär pysslar man med i diktaturer, det är ingenting för oss.

Att man kan är inte ett argument för att det är en bra idé. Att det inte gör mig något, är inte heller ett argument för att det är en bra idé. Ska man rucka på så stora principer gör man gott i att fundera på hur illa det egentligen kan gå. För någonting tänkte de väl säkert på dedäringa människorna som en gång kom på dessa principer. De kom inte på att meddelarskyddet var en bra idé bara på kul, och de bestämde inte att det förtroliga samtalet var beskyddansvärt bara för att det var så attans svårt att avlyssna.

Vad händer om vi i framtiden behöver de där principerna, och de redan är avskaffade?