Nakenhet. Jag förstår mig inte på folk ibland, och när det gäller folks inställning till den egna nakenheten speciellt inte. Jag har ju de senaste veckorna vistats en hel del på Friskis & Svettis, och alltså även i ett och annat omklädningsrum.

I omklädningsrum klär man om sig. Man tar av de kläder man har, och tar på andra. Man tar av sig och går och duschar, man står i det ofta ganska stora duschutrymmet tillsammans med andra som också duschar. Andra vilt främmande människor.

Jag gillar inte omklädningsrum. Har aldrig gjort, ända sedan jag tvingades in i ett inför första gymnastiklektionen i skolan. Tycker inte om.

Missförstå mig nu rätt. Jag är uppfostrad till en ganska avslappnad syn kring nakenhet. Hemma var det lika laddat att man gick omkring naken som att man hade kläder på, även om det ansågs att kläder på var önskvärt under huvuddelen av dagen. Ungefär sådär som jag inbillar mig att många föräldrar försöker göra, inte inpränta några skamkänslor men ändå lära ut vad som anses acceptabelt i möblerade rum. Vi hade bastu hemma som vi nyttjade tillsammans hela familjen på helgkvällar, och under sommarmånaderna kunde man svalka sig i swimmingpoolen på gräsmattan utanför utan att ta på något extra plagg. Det fanns inga grannar som kunde ta anstöt, vi bodde långt ute på landet.

När jag började skolan lärde jag mig snabbt att det värsta som kunde hända var att någon av motsatt kön fick en skymt av vissa bitar av mig. Jag accepterade detta, så som man gör när allt man vill är att passa in. De främmande killarna i klassen fick absolut inte se somliga delar av min hud. Helkonstigt blev det då när vi skulle ha vår första gymnastiklektion. För de andra tjejerna i min klass var tydligen inte alls lika farliga som killarna, och jag blev inte klok på varför. De var minst lika främmande för mig, jag kände mig minst lika blyg för dem som för killarna. Men det var helt okej att klä av sig jämte Lisa och Anna. Förväntades vara det. Kalle och Niklas däremot var Fienden.

Nåja. Inför varje gympalektion var det ett evigt smusslande och krånglande för att slippa visa en eller annan kroppsdel för de andra tjejerna.  Vi blev alla snabbt experter på att krypa ur och i kläder under skydd av en handduk till exempel, och de få metrarna till duschen gick vi ordentligt invirade i dessa handdukar. Jag fattade snabbt att grejen inte nödvändigtvis var att de som fick se en hade andra bitar, det var det att vi inte kände varandra och inte heller ville känna varandra. Familjen är en sak, till klasskompisar var det en milsvid skillnad.

Detta utvecklades senare till att jag inte vågade ha kjol på mig i skolan, den kunde ju enkelt lyftas upp av en passerande kille, och det vore ju fruktansvärt. Några år till och jag dolde de eventuella former som mina byxor kunde avslöja medelst tröjor som gick ordentligt ner över rumpan. Varje dag, åtminstone en del av mellanstadiet och definitivt hela högstadiet.

I kvinnornas omklädningsrum på Friskis & Svettis finns alla möjliga typer. De som smusslar med trosor och bh under handduken så som jag lärde mig i grundskolan, de som stolt kliver ur sina paltor och med rak rygg spatserar bort till duscharna med handduken i handen, och olika grader av blygsel däremellan. De flesta accepterar helt enkelt att detta är en plats för kvinnor, enbart kvinnor, och dessa kvinnor är nakna då och då. Detta är vilt främmande människor, och vore vi någon annanstans skulle vårt beteende vara fullständigt otänkbart. Ingen skulle få se mina kvinnospecifika bitar någon annanstans än i omklädningsrummet. Och jag begriper egentligen inte varför. Varför är det okej att visa mina kvinnospecifika bitar för en bunt främmande kvinnor, men inte för en bunt precis lika främmande karlar? Jag förutsätter att det finns alla möjliga sexuella läggningar representerade, men ingenting otillbörligt inträffar, och skulle knappast göra det heller om Fienden i form av de uppvuxna (och förhoppningsvis nu aningen mindre hormonstinna) Kalle och Niklas tilläts byta om tillsammans med nu aningen kurvigare Anna och Lisa. Varför är vi fortfarande så himla rädda för att visa våra bitar för någon med andra sorters bitar, men förväntas vara helt avslappnade i sällskap av främlingar som råkar ha likadana bitar? Det är fullkomligt ologiskt i mitt huvud.

Härom veckan var jag hos en ny massör för första gången, för att lösa upp knutar i rygg och nacke och axlar. Det var en ordentligt liten lokal, så massören hade inte möjlighet att gå ut medan jag klädde av mig. Hon instruerade mig att ta av tröjan, men bh:n kunde jag knäppa loss när jag lagt mig på britsen. Hon erbjöd mig alltså en utväg för att slippa visa somliga av mina bitar för henne. Här var en kvinna som fick betalt för att ta i mig den närmsta halvtimmen. Att behålla tröjan på var inte ett alternativ, men de få kvadratcentrimetrarna kring mina bröstvårtor skulle jag inte behöva blotta. Jag funderade på om jag skulle krångla med axelbanden liggandes på mage på den smala britsen, eller helt enkelt strunta i att de där bitarna hud kom i dagen.
Jag är lat.
Hon ryckte på axlarna. Vad spelade mina tuttar för roll, det var mina spända ryggmuskler hon hade betalt att vara intresserad av.

Numera klär jag mig inte bara i långa bylsiga tröjor, och känner överlag att jag inte är så intresserad av att skyla mig till varje pris när jag måste byta om inför främlingar. Så länge de inte ställer sig och viskar och fnissar åt mig förstås, men det har å andra sidan inte hänt sedan grundskolan. Men jag undrar fortfarande varför vi är så rädda för att visa våra bitar för människor med andra sorters bitar.

Annonser