Men snälla söta nån då vad det är mörkt nuförtiden. Mörkt när man går upp och mörkt när man kommer hem. Kring lunchtid byts nermörkret ut mot några minuter halvskymning, och sedan blir det mörkt igen. Idag föll några vita flingor under den där halvskymningen, det hann jag se, men inte tusan fick de ligga kvar på marken inte. Det är precis sådär lagom tröstlöst, mellan svinkallt och fuktigt och blåsigt. Allmänjävligt, skulle man väl kunna säga.

Jag får intrycket att de flesta som liksom jag har en ekande plånbok såhär i januari har lagt i sista växlen av angst nu innan fredag. Själv känner jag snarare att jag har avverkat den värsta irritationen av att vara luspank, nu orkar jag inte hålla på längre och ser bara fram emot hur få dagar det är kvar. Tre dagar folket, det är ju ingenting. Upp med hakorna!

*****

Istället sitter jag och småmyser över min röst i Stora Bloggpriset. Även om jag är irriterad över Aftonblaskans enorma genomslagskraft, så snart de lägger sig i så räknas liksom inget av alla de andra bloggpriserna som finns, så kan jag inte hålla mig borta. Särskilt när Emma är nominerad i kategorin Politik och Samhälle. Är det någon som förtjänar att uppmärksammas för sitt outtröttliga skrivande så är det hon. Hon var navet som alla samlades kring när FRA-stormarna blåste som hårdast, hon är intelligent och hon är klok och har alltid en sund synvinkel på närapå allt hon väljer att ta upp. En bloggare av rang är vad hon är. Och seriöst,  vi kan ju inte låta Bildt vinna den kategorin, det vore ju bara pinsamt…