När man har varit inomhus en hel dag, och man känner sig allt såsigare i huvudet, och temperaturen ute sjunker under -15 grader (vilket är så kallt så det minns jag inte ens när det var det senast), då kommer min söte J med goda råd. Som att det kanske vore en bra idé att ta en promenad. Strunt i att det är mörkt, och som sagt svinkallt. Strunt i att jag inte direkt är den som ger mig ut utan en riktigt god anledning. Soffpotatis, thy name is ‘fairy.

Så vi gick ut och gick. Det sved i kinderna, och näshåren frös fast, och det var stjärnklart och det tunna lagret snö knarrade under skosulorna. Vi såg Globen på håll, upplyst som en gigantisk julgranskula. Det var söndagkväll i Stockholm och jag kände mig… alldeles som hemma.