Sprang på exet A på T-centralen igår. Jag ångade perrongen fram påväg hem och plötsligt hugger någon i folkmassan tag i mig och ger mig en bamsekram. Först kände jag inte ens igen honom. Det är inte som att jag ägnat övermåttan mycket tid åt att fundera på honom de senaste två åren direkt.

Det blev ett kort möte, snabb uppdatering och utbyte av artighetsfraser, vi var ju båda påväg. Mest komiskt var att han hade mage att påpeka att jag blivit smalare. Bullshit, det har lagts till flera kilo sedan det begav sig. Jag funderar på om han försökte vara vänlig eller om han jävlades med mig, och om jag ska gå på det jag vet om honom (och det gör jag trots allt ganska mycket) så var det en pik. Som jag bryr mig.

Han hade flicksällskap, såklart, och verkade må bra. Skönt. Hoppas att han inte kommer ta detta som en förevändning att ta kontakt med mig igen. Det är ungefär ett år sedan jag fick det sista ynkliga brevet, om hur han saknade mig men nu skulle han minsann gå vidare. Äh, femton månader efter att han gjorde slut. Jomentjena. Vad fint då. Jeez…

Det var så skönt att känna att jag definitivt tagit mig vidare. Två år, och jag har inte haft tillfälle att testa min inställning till honom IRL. Nu kan jag med säkerhet säga att han är ute ur mitt system. Inget behov av att ses, ha mer kontakt, no nada. Passerat kapitel.