Den här helgen går i frosseriets tecken. Det är nu femton timmar sedan jag  med en belåten suck rullade ner från bänken på Sjätte Tunnan, magen fylld av diverse juliga smaskigheter och åkte hem. Femton timmar under vilka jag inte ätit något alls, och jag är fortfarande mätt.

Om företaget man jobbar på inte har råd eller lust att ordna julbord, eller om man inte jobbar på något företag som kan erbjuda julbord, så får man göra det själv. Och vi gör det med besked. Ikväll är det nämligen dags igen, men med en lite annorlunda twist. Japanskt julbord. När jag började umgås ordentligt med J blev det snart tydligt att jag skulle bli tvungen att ompröva min ställning mot sushi, med betoning på mot. Det har jag gjort, och jag älskar det. Hittills har vi testat en del annat japanskt också, och ingenting av det har varit en besvikelse. Ikväll ska bli spännande, det japanska minimalistiska möter svenskt julfrosseri. Kan bli hur svårt att ta sig därifrån som helst…

Sjätte Tunnan var för övrigt en mycket trevlig upplevelse. Jag har aldrig varit där förut, men har hört bra saker om det. Det medeltida stuket, källarvalv, inga gafflar. Visst låter det roligt? Och maten, mina vänner. Maten! Personalen var vänlig och välkomnande, och det märktes tydligt att här fanns en stolthet över varje rätt som stod uppdukad på de dignande borden. ”Min mamma har plockat de där trattkantarellerna”, hur skulle jag kunna motstå? Levande ljus, levande medeltidslig musik och en livs levande eldslukare lagom till desserten. Ack, jag vill dit igen nästa år.

Advertisements