Sådärja, nu har jag det försprång jag önskade mig redan efter förra helgen. Jag har jobbat på bra och passerade 25K-snöret som planerat i lördags. Det var förövrigt en lätt fantastisk känsla, att ha kommit halvvägs och inte vara helt förtvivlad av någon av den uppsjö av anledningar man kan ha som aspirerande WriMo. Jag lade till och med upp fötterna och ägnade lördagskvällen åt att ta det lite lugnt. Ljuset i tunneln har siktats, det blir december i år med, halleluja.

Det kommer små insikter om vart historen vill då och då också, jag får se om det faktiskt kommer gå ihop sig i slutet men det finns hopp. Det är en milt sagt spretig sak, och jag är ännu inte helt säker på exakt vart jag är på väg. Det ändrar sig mest hela tiden, men det är ett evigt funderande medan jag skriver om hur jag ska få ihop de olika delarna. Stundtals fruktansvärt tungt göra, men med drygt två veckor avklarade är jag helt klart över puckeln och påväg mot utförsbacken. Skönt!

Kuligast just nu är annars att jag börjat rota i min lilla samling av filmmusik för att ha både som inspiration och ljudvägg mot omvärlden. Normalt är jag ju inte mycket av en musiklyssnare, men ibland slår det till. Vad kan väl passa bättre än musik som är gjord specifikt för att frammana känslor av olika slag utan att ta för mycket fokus? De instrumentella bitarna från maffiga actionfilmer har en speciell plats i mitt hjärta, och särskilt mycket sedan jag upptäckte NaNoWriMo. Igår blev det till exempel musiken från Transformers, som det var tillräckligt länge sedan jag såg för att inte blanda ihop med filmens plot. Stort och svulstigt och svepande och alldeles bedövande vackert. Me likes.