Fiffi får till det titt som tätt, och igår kväll särdeles mycket. Hon tar upp det där med skönhet, jakten på den och hur sabla fel det kan gå. Donatella Versace är ett praktexempel, men man behöver inte gå särskilt långt för att hitta andra. Jag tycker att om man låter någon karva i en med en kniv för att man ska bli snyggare så har man missat något viktigt.

Jag har ett par vänner som gör mig förbannad med jämna mellanrum. De är unga, snygga, smala och rätt välanpassade. Men de är inte nöjda, utan känner sig gamla, fula och feta. Varför? Som jag sa, de är snygga, vackra rentav. Några är äldre än jag, några är yngre. De är relativt smala, smalare än jag, och har snarast närmare till en anorektisk figur istället. Men istället för att glädjas åt att de är så pass nära den där idealbilden av hur en ung kvinna ska se ut i kroppen 2008, så letar de skavanker och klagar och gnäller och mår dåligt. Helt i onödan!

Varför ska det vara så svårt att komma ihåg att man kan vara lycklig? Det är trots allt ett alternativ för de flesta av oss, och något som vi strävar efter. Varför uppmuntrar vi oss själva till att inte vara nöjda? Om din hud är fast och fin, men kanske bara säg nittiosju på en hundragradig skala, så förväntas du gnälla och beklaga dig över de sista tre stegen, varför? Varför inte bara vara glad över de nittiosju istället?
Jag blir förbannad när människor jag älskar går rakt i den fällan. Utan att tänka efter väljer de att vara missnöjda med att de väger flera hekto över gränsen till undervikt, väljer att se varenda liten por som avskärmar dem från den perfekta porslinshyn.

Jag fyllde trettio i somras. Jag ser inte ut som tolv längre, och konstigt vore väl annars. Jag har linjer här och var i ansiktet, jag väger lite mer än jag kanske borde. Visst, jag erkänner att jag också står då och då och rynkar pannan åt min operfekta spegelbild, men kom igen! Jag har ingen önskan att se ut som fem eller tolv, jag är äldre än så och det får gärna synas. Linjer i ansiktet talar om det liv jag har levt hittills, det är skrattrynkor eller trötthetslinjer, de betyder något. Jag är inte ett oskrivet blad, jag har levt i trettio år och jag har lärt mig en hel massa saker på den tiden. Jag tänker inte vara ledsen för att min kropp åldras, är en del av det naturliga kretsloppet och i just detta nu håller på att brytas ned. Jag kommer bli gammal och jag kommer att dö en dag. Det är så det är!

Jag vägrar ödsla tid på att försöka se ut som om jag var gjord av plast. Det finns bättre saker att ägna sig åt, saker jag hellre gör med det här livet som såvitt jag vet är det enda jag har.

Och jag önskar att det vore lättare att komma ihåg det.

Annonser