Jag gillar kultur. Jag gillar att läsa böcker, se på film och tv-serier, jag tycker om att lyssna på musik då och då. Framför allt tycker jag om att återvända till mina favorit-kreatörer. Jag tycker om att följa en författares, skådespelares eller regissörs utveckling, se vad de hittar på och vad de valt att satsa på härnäst. Jag gillar den där lilla extra dimensionen som kommer sig av att man som kulturkonsument tycker sig få en kontakt med den som skapat det man konsumerar. Det spelar ingen roll att den kontakten är högst fiktiv, det ger mig ett mervärde att tycka om och känna positiva saker när jag tänker på en författare eller musiker trots att jag aldrig kommer träffa eller få prata med vederbörande. Neil Gaiman är ett praktexempel på det, den bild han förmedlar av sig själv via sin blog är så sabla sympatisk.

Jag tycker om att vara ett fan.

Ibland finns det sätt att visa sin uppskattning. Som till exempel med filmen Man from Earth. Jag kommer aldrig hyra den i min lokala videobutik, vilket normalt hade varit mitt enda alternativ att tala om för skaparna att vad de gjort rockar mina sockar. (Det är en extremt cool film, se den!) Så när producenten lade upp en PayPal-knapp på filmens hemsida, för alla som laddat ner filmen på någon torrentsite eller så men ändå ville stödja detta indie-projekt, så gjorde jag just det. Jag betalade mer, mycket mer, direkt till människorna som gjort filmen än jag någonsin skulle ha gett till min lokala vidoebutik. Bara för att jag blev så glad, bara för att det var ett så häftigt initiativ, och bara för att det är en så bra film. Om det sätt jag har att visa min uppskattning är att ge en filmproducent mina pengar, så kommer jag göra det.

Jag har ännu inte läst Anna Trobergs, eller snarare Rosetta Stens, Chefer från helvetet. Men jag kommer göra det. Den står redan i min bokhylla, och det gör den av en enda anledning.

Det är precis så enkelt.