Jag har varit gräsänka under helgen, och naturligtvis passar jag på att titta på TV medan J är ute och far. För sånt gör han och jag aldrig annars när vi är tillsammans… Um. Eh. :)

Nåja. Jag passade på att plöja en massa Jericho. Jag har haft rätt höga förväntningar på Jericho, att jag kommer tycka jättemycket om den, och kanske just därför har den känts seg och oengagerande. Jag gillar oftast efter-katastrofen-scenarion, om det är kärnvapen eller mystiska zombie-virus eller något annat spelar mindre roll. Vad gör man när hela samhället, allt man vet och känner till inte längre finns eller vänds till något främmande och skrämmande? Hur hanterar man det, vad är det första man gör när man plötsligt befinner sig på en planet som inte alls ser ut som den gjorde igår? Sånt tycker jag är oerhört fascinerande. Oftast. Inte den här gången.

Okej, lite spoilerifierade tankar.

*****

Jericho handlar alltså om den lilla staden Jericho som ligger mitt ute i ingenstans på den amerikanska vischan. En vacker dag utsätts USA för en ordentlig kärnvapenattack, och invånarna i den lilla och plötsligt helt avskurna byn får klara sig bäst de kan på det de har. Kanske borde jag anat oråd redan när min wannabe-stridspitt till ex rekommenderade Jericho… Jag gillade de första avsnitten, som handlar om hur de direkta effekterna av attacken påverkar huvudpersonerna. Ingen vet vad som har hänt, alla kommunikationer har brutits, grannar och vänner som inte råkade vara hemma saknas och man försöker få rätsida på den nya verkligheten. Regnet drar in och riskerar att dränka allting i radioaktivt nedfall, strömen bryts, och så vidare. Men ganska snart kommer inte längre hoten från själva attackerna och dess direkta konsekvenser, man återupprättar en slags fungerande samhällsordning och försöker klara sig så gott det går. Då visar det sig att resten av USA som överlevt är en drös oborstade vildingar, som tydligen bara legat och väntat på något sådant här för att kunna leva rövare, få makt, skjuta oskyldiga och inte bry sig om någonting annat än sig själva. Bara folket i Jericho har god moral och sunt förnuft och vill fokusera på att överleva vintern och få igång elektriciteten och vattenförsörjningen och ett gott demokratiskt samhälle. Suck. Det är möjligt att det skulle kunna gå till precis såhär, att den moraliska fernissan är precis så tunn hos de allra flesta, det är till och med troligt, men… Intressant? Inte för mig åtminstone. Kristen moral och värderingar allena klarar man sig inte så långt på om någon bara vill slå ner en och ta allt man äger och har, naturligtvis.

*****

Men jag har ändå sett första säsongen nu, och tänker se de avslutande sju avsnitten i säsong två också. Frågan är om jag har ork nog att göra det idag eller om det får vänta.

Jag har också sett första avsnittet av den amerikanska remaken av Life on Mars. Förutsägbart nog precis så dålig som man kan tänka sig. Den brittiska originalserien är fullkomligt lysande, sådär som bara britter kan få en fullständigt otrolig historia att kännas trolig. Varför måste man nödvändigtvis göra remakes av bra serier, då är man ju dömd att misslyckas? Varför inte ta usla serier och försöka göra något bra och originellt med dem istället?
Jag kommer att tänka på Coupling. Underbart helknäpp brittisk komedi, men när det görs en amerikansk remake, där åtminstone första avsnittet är identiskt vad gäller manus, så levereras ofrånkomligen en tråkig ointressant slät sörja. Hur lyckas de? Vad är det som gör att brittiska regissörer och skådespelare är så mycket mer intressanta än amerikanska diton? Om nu ändå manuset är detsamma så borde det inte vara så svårt, och ändå misslyckas man så kapitalt.

Eller är det bara jag som är skadad, och färgad av allt amerikanskt TV-skräp jag har sett? Är det en smakfråga, något som européer inte fattar? Kanske, men jag är tveksam.

Nej, jag tror att jag ska muntra upp mig med lite bra amerikansk plast-SF istället. Stargate Continuum! Hey, jag har aldrig påstått att min smak skulle vara konsekvent…

Annonser