Jag hade tagit ledigt för att kunna stå ute i höstblåsten och möta politikerna när de kommer tillbaka från sommarledigheten. Jag var med när de röstade igenom den sabla FRA-lagen i juni, och jag ville vara med nu och visa dem att jag inte glömt. Jag ville vara med och träffa alla de aktivister som jobbat stenhårt för att ens föra upp FRA-lagen på agendan, tvärs emot politikers och storgammelmedias önskan. Jag ville vinka till politikerna, och kanske få dem att känna att stödet för att riva upp lagen är fortsatt stort. Det går, ni kan! Riv upp, gör om, gör rätt, som det har hetat i en drös bloggar de senaste veckorna.

Men jag är ändå mig själv närmast, och när min kropp flaggar för förkylning bäddar jag lydigt ner mig. Hela kvällen igår satt jag och huttrade, och så fort jag klev upp imorse fortsatte det trots raggsockor och en varm filt i soffan. Bara för att det inte är det vanliga första tecknet på att jag dragit på mig något skit, det brukar börja med rasp i halsen, så tänker jag inte riskera mer än nödvändigt.

Vinkade av J, surade en stund över att jag inte är mer äventyrligt lagd och följde med ut i alla fall, och gick sedan och försökte sova. En grannhund valde just den minuten att börja yla, så efter en timmes halvslummer gav jag upp. Google Reader visar fortfarande på nästan fyrahundra olästa poster, jag kanske borde ta tillfället i akt och komma ikapp. Eller äta lite av chili-chokladen jag köpte igår, sticka klart den sista slätstickade handledsvärmaren och titta på något. Jericho, kanske.

Annonser