Men slut ändå. Idag är en dag som jag vetat var på g, men bävat inför. Och det är så fånigt, det är bara en TV-serie, en amerikansk SF-serie med fåniga amerikanska skådespelare och stundtals väldigt fåniga repliker och plots.

Stargate Atlantis. Jag började titta av en slump, med pojkvännen A. När det förhållandet tog slut föll jag rakt in i en förälskelse med en av seriens skådespelare. Det är möjligt att jag är för gammal för sånt, men det var den förälskelsen som tog mig ur svackan efter ett tre år långt förhållande, när jag plötsligt var ensam efter att ha varit med någon hela mitt vuxna liv. Det var roligt, och fånigt, men samtidigt upplyftande och en stor källa till glädje. Jag betedde mig som en trettonåring igen, och det var oerhört befriande. Jag kom i kontakt med fandom, med människor som inte alls skäms för att kalla sig fan girls och inte tycker att det är något dåligt eller skamligt att vara så intresserad och involverad i något som inte är ”på riktigt”. Långa diskussioner om karaktärsdrag och personlig utveckling, egenkomponerad fan fiction, en hel egen liten community med människor från hela världen. Det var stort, och det gjorde min älskade TV-serie till något ännu större och mer fantastiskt.

Det senaste året har allt det där mattats något. Antagligen för att man inte kan gå omkring och vara betuttad i en fiktiv person eller dennes gestaltare någon längre period utan yttre stimuli. (Jag väljer nog att se det som ett friskhetstecken… ;)) Antagligen för att jag inte är en riktig fan girl. Men min serie, det är min serie och det är som att träffa gamla bekanta under trekvart varje vecka.

Och nu är det slut. Sci Fi Channel har beslutat att det får räcka, efter fem säsonger. Antagligen kommer det bli en eller ett par avslutande direkt-till-dvd-filmer. Men det är slut.

Jag tänker inte bry mig om att det är fånigt. Idag är jag ledsen.

Annonser