Att virka ett överkast är ett sabla jobb. Det tar förbaskat lång tid, blir jäkligt fort långtråkigt och är överlag en rätt otacksam syssla. Folk tenderar att titta lite konstigt på en redan av att man sitter med en härva garn och en konstig krokig sticka i händerna och jockar, och när de sen får veta att resultatet ska bli stort nog att lägga över en säng… Ja jisses.

Tur då att det är precis lagom ansträngande för hjärnan att pyssla med medan man jobbar, och att jag verkligen kan göra de två sakerna samtidigt. Tur att mina arbetskamrater sedan länge gett upp hoppet om mig (jag är inne på mitt andra överkast på samma arbetsplats och de tyckte antagligen jag var nipprig redan från början). Tur att det inte är till mig den här gången, utan en beställning från en blivande fyller-jämnt-åring, och tur att födelsedagen i fråga inte är förrän om över ett år.

Jag har kommit in i andra andningen, den här veckan har jag gjort klart ett par rutor och tycker faktiskt om mönstret igen. Det är ganska vackert, till och med. Strax över sextio rutor är det nu, hur många till jag måste göra vill jag dock helst inte tänka på. Jag kanske borde lägga upp en bild på fanskapet så ni får se hur jävligt jag har det…

Advertisements