Jag blev visst lite tyst. Det har sin naturliga förklaring, förstås.

Helgen blev till en liten minisemester i en liten stad i Småland. En god väns föräldrar har ett sommarhus vid kusten som de generöst nog låter hennes vänner härja i. För två år sedan var vi där senast, och nu var vi bjudna igen. En helg fylld av enkel samvaro, minigolf och yatzy och kubb. Och massor med god mat. Sex stycken blev vi i år, lustigt nog tre par varav två träffades första gången de där dagarna för två år sedan.

Jag fick allra nådigast gå tidigare från jobbet för att hinna fira värdinnans födelsedag på fredagkvällen, och jag och älsklingen var hemma i lagom tid på söndagkvällen för att gå och lägga oss så att vi orkade upp måndag morgon. En massa tågåkande alltså till min stora förtjusning, men det tog ut sin rätt och jag är fortfarande ganska mör i både kroppen och huvudet.

När vi passerade Södertälje på väg hem var jag alltför trött för att titta ut. Annars brukar jag alltid se till att kika bort mot mina gamla hemtrakter uppe på en av kullarna när tåget står stilla på stationen. De nya hemtrakterna syns inte därifrån, men det är en vacker utsikt icke desto mindre. Det är en knasig placering av en tågstation, men det ger onekligen en bild av stan som inte många skulle få se annars. Nu orkade jag inte titta ut utan halvsov istället och det kändes lite konstigt att ha missat, ända till vi rullade in mot Stockholm Central. Där kom känslan som jag väntat mig tjugo minuter tidigare. De bekanta byggnaderna, känslan av att komma hem. Det verkar nästan som att jag är påväg att byta stad i hjärtat…

Annonser