Nya glasögon. Bågar. Glajjor.

Står och stirrar på min spegelbild, in i mina egna ögon. Granskar. Känner knappt igen mig själv. Missförstå mig rätt, jag är nöjd med dem. Men de ser inte ut som jag. Inte som jag har sett ut de senaste sju åren åtminstone. Jag är visserligen inte så säker på hur jag egentligen ser ut, det har hänt att jag fått fatt på foton på mig själv där jag inte kunnat placera miljön eller tillfället och undrat vem det är på bilden. (Händer sånt bara mig?) Men ändå. Mina glasögon har jag varit intimt bekant med, inte nu längre.

De förra bågarna var mer diskreta, och så som jag hade håret förr (långt-långt på alla ledder) bidrog det till ett utseende som jag liksom inte har längre. De här är svarta och mer fyrkantiga, markerande. Jag känner mig som en pretto-bibliotekarie. Eller pretto-litteraturstuderande. Eller pretto-nånting. Och håret, som sagt. Istället för rakt hänger-rätt-ner-och-går-inte-att-göra-något-med, så *vågar* det sig. Luggen är lite vågig, det uppklippta vågar sig åt ett håll och det längre åt ett annat. Jag har vågigt hår! Vem hade kunnat tro det? Huh.

Jag ser inte ut som mig själv längre. Det gör inte så mycket, jag är som sagt ändå dålig på att känna igen mig, och jag är inte direkt missnöjd med mina pretto-glajjor. Men att stå och betrakta mig själv i spegeln innebär en ny fascination som jag misstänker inte är alldeles hälsosam.

Nå, det välan över. Så småningom.

Annonser