För två år sedan hade jag kommit in i en ganska bra rutin. Två gånger i veckan gick jag på jympa-pass på Friskis & Svettis tillsammans med (eller utan) min pojkvän. Jag vägde mer än jag kanske önskade, men var nöjd med att få röra på mig och blev långsamt starkare och smidigare. Det var precis lagom för mig. Sedan tog det slut med pojkvännen, och när jag hade hämtat mig fanns det inte plats för träning tyckte jag. Ingen lust, helt enkelt.

Den lusten har nu kommit tillbaka. Det har gått långsamt, men jag blir sur av att jag inte orkar springa mer än kortare sträckor och är knappast nöjd med ett par stycken av mina kilon, och med en ny pojkvän som själv jobbar med att få ordning på sin träning så blir det allt lättare att tänka mig att dra iväg och träna efter jobbet.

Nu ni. Nu jäklar. Igår var jag och scoutade en ny lokal som jag inte varit på tidigare (F&S Stockholm har ju så hiskeligt många) och köpte nytt kort för resten av året. Det visade sig att min timing var perfekt, säsongerna räknas januari-juni och juli-december. Imorse packade jag väskan för första gången på två år. Skorna passar än och hänglåset låg kvar i det lilla facket på ryggan som jag hade då.

Jag gillar verkligen Friskis och Svettis upplägg. Man behöver aldrig skämmas för sig, hur otränad man än är, man är aldrig värst. Hur dum jag än ser ut som flaxar i otakt då och då, så är det alltid någon som är värre. Och ingen skrattar. Ingen fnissar bakom ens rygg för att man inte hänger med ordentligt på första passet. Ingen hånflinar i omklädningsrummet. Fokus är inte att bli spännig och läcker, det viktiga är att må bra, rörelseglädje.

Det är det jag känner nu. Förväntan inför att röra mig. Må bättre, gå ner i vikt. Och ha skoj medan jag gör det.

Advertisements