Det blev lite längre ledighet än jag hade planerat, men idag jobbade jag första dagen efter semester+förkylning. Jag gjorde uppenbarligen helt rätt som stannade hemma och såg till att jag är pigg nog att jobba, för jä – klar. Fullt ös. Sommarstiltjen har inte slagit till än, och frågan är nog om den kommer alls i år.
Strax innan lunch ringer han. Pratar i hundraåtti och låter mig inte säga flasklock. Han är arg, det är tydligt, men det tar en stund innan jag förstår exakt vad som gjort honom upprörd. Jag lyssnar en stund på den ilskna svadan, han blir mer och mer uppjagad och skriker till slut nästan rakt ut. Det är liksom ingen ände på hur synd det är om honom. Han låter mig inte föreslå någon lösning, utan kräver att få prata än med den ena och än med den andra chefen. Högt uppsatta ska de vara och ofelbart endast sådana som, om jag släppte iväg honom, inte skulle kunna hjälpa honom. Verkställande ledning har helt enkelt ingenting med den dagliga verksamheten att göra, han skulle bara bli åthutad av någons PA och få ringa omigen. Till slut blir han tvungen att hämta andan och då får jag äntligen möjlighet att fråga om det är så att han vill att jag ska hjälpa honom? Tystnad. ”Jamendetärvälklart!” Dåså, då gör vi såhär…
Ibland önskar jag att de som ringer för att klaga tog ett extra andetag och tänkte igenom vad de faktiskt vill säga innan de slår numret.

Annonser