Jag blev nästan lite besviken när jag gick på semester för en dryg vecka sedan och inte pang bom blev förkyld. Jag menar, ska det inte vara så? Man jobbar häcken av sig och så fort kroppen tillåts slappna av så händer det grejer.

Men nä. Jag sov gott, återhämtade mig, fixade ikapp med saker jag inte hunnit innan och gjorde till slut till och med upp planer för midsommarhelgen. Ingen förkylning. No nada. Um. Huh, sweet…

Sedan fick J en liten krash av en längre stund av för mycket aktivism med för lite mat och sömn, han kände sig lite crappy och ville mest bara sova. Och då, minsann. Nästan en vecka senare, blir jag förkyld. Sådär sympatisjuk, liksom. Nu sitter jag här på söndag kväll med klassiska symptom och har insett att jag inte kommer orka jobba imorgon. Meh! Det här sabbar min plan, jag skulle bara vara lite ledig och sedan jobba. Jag vill. Men, nä. Mutter, mummel, mummel… J verkar ha klarat sig galant, på god väg att må bättre igen. Inte jag inte. Nänä.

Somliga dagar är jag mer sur än annars på den här sabla pliktkänslan jag begåvats med. För inte tusan kan jag bara stanna hemma och ha det gott medan jag blir frisk. Nej, här ska det has dåligt samvete. Kännas som att jag skolkar, fastän jag vet att jag är sjuk på riktigt. Ooh ja. Jättebra idé.

Nåja. Det blev faktiskt en riktigt trevlig helg, trots det galna besökstempot (fyra olika besök på två dagar) i en skruttig kropp. Jag borde kanske inte klaga? Snarare vara glad och tacksam över att jag har ett erbjudande om att bli lite omhändertagen, omstoppad och tekokad till och sånt jag kan behöva och vilja ha.

Pfft. Att vara sjuk när man ska jobba är dumt. Förkylningar är för mesar.  Bah humbug.

Annonser