Jag har nog nämnt det här förr men känner att jag vill berätta om det igen.
För en av de stora fördelarna med att gå på just Friskis & Svettis är att man aldrig är värst. Det finns alltid någon som är tjockare eller har sämre koll på armar och ben än man själv, eller vad man nu kan behöva för stunden. Det är attans så praktiskt, både träning och en boost för självförtroendet.
Det där gäller dock inte om man väljer ett Aerobics-pass. Då kan det hända sig att man plötsligt faktiskt själv är den där feta blobben som ser så pinsam ut i spegeln.

Oj då.

Resten av deltagarna vad av sorten glasspinnar, spetiga tjejer utan så mycket som ett gram på fel plats och med sminket väl anlagt. De såg ohyggligt vältränade ut också, allihop.
Jag är ingen glasspinne. Jag har massor av kropp där jag helst inte skulle vilja ha det, mina träningskläder är rena men otrendiga och rätt fula och jag var fullkomligt osminkad. Det blev lite av en chock, där jag stod och glodde på mig själv och redan var nervös för hur det här skulle gå, otränad som jag är och med ömmande muskler av massagen igår.

Men jag kände efter en liten stund att jag kan bjuda på det där. Det fanns säkert någon där som behövde få känna att de inte är fetast i världen, och nu var det min tur att statuera exempel. Jag är verkligen helt okej med det. Faktiskt. Jag må ha utvecklats till en tjockis men det gör mig inte så fasligt mycket. Jag gillar mig.

Och jag dog inte. Jag tog det medvetet lugnt, ville inte kollapsa i en hög på golvet och det gjorde jag inte heller. Efter ett tag fick jag svårt att hänga med i svängarna men gjorde så gott jag kunde och försökte ha roligt samtidigt som jag mest höll mig ur vägen för de andra. Ledaren var peppig och duktig, även om hon också var en glasspinne.

Och jag hade definitivt bättre koordinationsförmåga än flera av de andra. Hah.

Jag var rätt duktig för ett par år sedan men senaste året eller mer så har jag haft fokus på att stressa runt som en liten iller och må dåligt istället. Men nu, nu så. Jag har plötsligt ork att ta tag i en hel massa saker, så varför inte den stackars kroppen. Särskilt som jag gått tillbaka till gamla jobbet, som är mer monotont och slitigt för nacke-axlar än något annat.

Jag har ju inte ont, alltså. Inte direkt. Massören frågade mig innan hon satte igång, jag svarade lite nonchalant. Äsch, inte har jag ont inte. Äsch. Hon började massera, och påpekade efter en stund att jag var lite… spänd.
ORLY!?
Jag mindes plötsligt förra veckan, huvudvärken. Dag efter dag av blixtrande, sprängande huvudvärk. Kan det kanske möjligen vara så att jag inte får ont där jag ”borde” få ont längre, utan det sätter sig på andra ställen. Som i huvudet.

Jajamensan.

Så nu ska jag banne mig ta tag i det här. Stretcha lite. Röra lite på mig. En till massagetid är redan inbokad och imorgon är det jag som går till Friskis & Svettis. Så Det Så.

Det blir ju lätt så när man inte tittar på TV som en vanlig människa, att man inte ser sånt som ”alla” andra ser. Oftast gör det inte så mycket att man inte hänger med i de senaste reklamfilmerna och whatnot, men när det väl dyker upp något som skulle kunna vara ens kopp te så missar man ju det också. Tur då att internet finns!

Huuur coolt verkar inte det här? Jag menar, nu är det här ju svenskt och då vet man aldrig vilka djup av uschlighet som kan uppnås, men ändå! Jag är nyfiken och uppspelt och vill se!

Folk som är föräldralediga upplever säkert det här när de går tillbaka, men jag har inga planer på att vara föräldraledig så det här är min enda chans att uppleva det.

Skumt. Märklig känsla. Allting är precis exakt som det var, bortsett från att allt har skiftat liiitelitegrann och är helt annorlunda. Jag kom ihåg somligt på en gång, medan annat satt längre in. Jag mindes telefonnummer som ändrades för typ sex-sju år sedan, men fick tänka ett extra varv innan jag kom ihåg det nya numret. Namn, avdelningar, rutiner, allting kom tillbaka i ett enda virrvarr under hela dagen och jag antar att det kommer fortsätta imorgon.
Mitt passerkort fungerade fortfarande. Jag var en dålig människa då i augusti och tänkte inte på att lämna tillbaka det, och nu fungerade det fortfarande. Märklig känsla, att jag inte varit där på så länge och så har jag haft access hela tiden.
Mitt konto fanns kvar, min mail och hela fadderullan. Till och med min skrivbordsbakgrund var densamma som i somras, awww.
Det känns bra. Jag passar här, det är här jag ska vara. Åtminstone till nästa omförhandling av avtalet, efter det får vi se men så är det ju jämt. Bemanningsbranschen liksom.
Jag trivs.

Kvällens händelse bestod i att jag när jag kom hem mindes vad det var jag hade glömt att lägga över när jag bytte handväska imorse.
Nycklarna. D’oh!
Kan inte komma ihåg att jag gått ifrån nycklarna förr, inte på det här viset iallafall. Nu dröjde det inte så lång tid innan Han Som Jag Bor Med kom hem och kunde släppa in mig, jag satte mig i trapphuset och läste i boken jag hade med mig. Se, boken mindes jag men inte nycklarna. Jag kan prioritera, dammit…

Just nu har jag en liten de Lint-craving så jag läser The Riddle of the Wren. Ljuvlig bok. Jag hoppas dock att jag snart ska vilja läsa böcker som inte redan står i hyllan. Så att jag får en anledning att köpa dem till min Kindle, menar jag…

Jag minns helgen som var nyss, jag var i Uppsala och gick på teater med bästa äldsta vännen. Tolvskillingsoperan. Tänker tillbaka på Tiggarnas Stad, sommaren 1996. Lite synd att jag inte hade fått lära mig uttryck som Epic! då, för det var sannerligen en episk sommar. Tänker att jag går på teater alldeles för sällan.

Hur oansvarigt är det inte av mig att bo i Stockholm och bara komma iväg till Dramaten när sambons barndomsvän spelar? Borde verkligen se till att ändra på det. Ser framför mig kvällar i teatermörkret, själv ensammen eller i sällskap. Jo, jag borde gå mer på teater.

Det är så speciellt, det där att ha en ensemble spelande för sig, just där och då. Gå på bio förslår inte. Teater är levande, väcks till liv av skådisar och publik, och ingen föreställning blir den andra exakt lik. Det maffiga i att just där och då sitta i publiken med människor på scen som sliter för att levandegöra just det där de har att berätta. Inte inspelat, inte ihopklippt, allting i en enda lång rad av scener och repliker och ljusförändringar och svett, svett, svett. Det är så synd att teater ses som något slags lyx-företeelse. Klart att det är lyxigt att gå på teater, men det borde vara vardagligt, inte lyx. Något man gör efter jobbet i sina vanliga kläder, inte uppsnofsad till tänderna extra special. Något man gör lika självklart som att gå till ICA eller går och klipper håret.

Men jag kan visst inte blogga ikväll. Det blir ingenting av det, jag kan inte hålla ihop tankarna tillräckligt.

Undrar hur bästa äldsta vännen har det på sitt nya jobb, långt borta. Tänker lite på mitt eget nya gamla jobb som jag går tillbaka till på måndag. Tänker på människorna som jag kommer sakna, de snälla och tokiga. Tänker på de snälla och tokiga människorna jag får tillbaka.

Får ett litet sting av dåligt samvete att jag har en obesvarad kommentar på ett tidigare inlägg, jag borde inte blogga nytt utan att ha svarat på det gamla först. Man ska svara på kommentarer, det är enkel hyfs.

Men det går ju ändå inte att blogga, det blir liksom bara pladder av det här. Ens det.

Klappar lite på Kindlen som ligger här bredvid. Det beställda fodralet till den kom igår. Fusk-skinn, det luktar lite knepigt men är så fint så. Längtar efter en ny handväska att ha den i, men min smak är alldeles för specifik för att jag ska hitta just en sådan väska jag vill ha. Vill jag ens ha just en sån och inte något annat? Kanske vore det enklare att rensa ut allt skräp ur väskan jag redan har? Kanske.

Skulle vilja köpa en ny väska. Och nya skor, jag längtar efter nya skor.

Skulle vilja blogga.

Äsch.

Holy crap! Jag trodde faktiskt inte det. Jag menar, hallå dyrt? Men om man går ihop ett par stycken så blir det inte så farligt, tydligen. Han är smart, han den där som jag bor ihop med.

Jag har testkört den litegrann men inte börjat släpa med mig den vart jag än går. När fodralet som jag beställt kommer så ska jag börja ha med den till jobbet, men jag lägger inte min nya tjusiga läsplatta som den är, oskyddad, i min handväska. Icke.

Jag fick en ordentlig scare dock, eller flera stycken, i samband med julhelgen. Och det hänger ihop med min största tveksamhet kring låsta format och prylar.

Såhär.

När man får en Kindle så behöver man registrera den hos Amazon för att kunna köpa böcker därifrån. Och det är ju liksom det man vill, köpa böcker. Jag försökte registrera min Kindle men fick felmeddelande på felmeddelande. Efter lite kontakt med kundtjänst visade det sig att de noterat att min Kindle var försvunnen/stulen. Oklart varför, men de trodde mig när jag försäkrade att min Kindle låg bredvid mig i soffan och inte var stulen. Janne fick kontakta dem eftersom han köpt den, de fixade vad det nu var och jag kunde börja använda min nya älskade pryl.

Får jag bara påpeka att det är supersmidigt att handla böcker från en Kindle. Bara att surfa runt och klicka på det man vill ha. Jag köpte en bok första kvällen (A Hundred Thousand Kingdoms av NK Jemisin), busenkelt. Det enda meckiga är att jag inte har något fysiskt tangentbord så det tar lite tid att söka. Men jag tror att jag kommer föredra att inte ha ett tangentbord i det långa loppet. Jag ska ju mest läsa på den, inte skriva.

Hur som helst, efter ett par dagar ville jag lyssna på en ljudbok. Jag prenumererar via Audible, som är en riktigt bra tjänst som jag verkligen kan rekommendera. Det är Amazon som äger även Audible och kontot är detsamma, ihopkopplat. (Jag säger ju att Amazon är för stora…) Hur som helst, jag ville logga in och lyssna på en ljudbok, men kom inte åt mitt konto. Knepigt. Kontaktade kundtjänst som upplyste mig om att mitt konto blivit spärrat från Amazon pga misstänkt bedrägeri.

Bedrägeri? Jag har inte försökt bedra någon, åtminstone inte vad jag vet. Här började jag känna mig väldigt liten och ynklig, för vem vet vad Amazon kan få för sig är otillåtet? Jag vill ju bara köpa böcker, men vem vet? Jag kontaktade Amazons kundtjänst som lotsade mig vidare till någon slags expert. Experten upplyste mig om att det varit så mycket oegentligheter på mitt konto att de stängde av mitt konto med omedelbar effekt.

Upplösningstillstånd. Jag ville ju bara använda min julklapp som min allra mest älskade Janne varit rar nog att ge mig. Vad skulle hända nu? Var min nya fina Kindle värdelös? Vad menade de egentligen? Livrädd att de bara skulle tycka att jag var jobbig och strunta i mig nu när mitt konto inte fanns mer så skrev jag tillbaka till experten och undrade vad jag hade gjort för att de skulle tycka att jag inte fick vara kund hos dem längre. Någon måste det ju vara, inte skulle de väl bara få för sig något sånt utan grund? Janne var inte helt lycklig över att se mig så ledsen, och kunde väl inte riktigt låta bli att tycka att han hade skuld till det. Så mycket till finstämd fredagkväll blev det inte i vårt hem den kvällen. Jag var otröstlig.

Nu löste det sig. Jag fick ett svar efter några timmar där man bad om ursäkt, man hade kontrollerat aktiviteten på mitt konto igen och beslutat att återaktivera det. Det bads om ursäkt så väldans.

Jag brydde mig inte om att det är idel standardformuleringar, sådana där ursäkter. Jag kan nu lyssna på mina köpta ljudböcker igen och jag kan köpa böcker till min Kindle igen. Lättnaden var enorm.

Men det är just det här som är problemet med låsta plattformar. Om Amazon bestämmer att de inte gillar mig, av någon som helst anledning, så kan jag inte gå till någon annan bokhandel och köpa mina e-böcker den vägen. Min pryl är låst till Amazon och de kan göra vad de vill med den även efter att jag har köpt och betalat för den. De kan också göra vad de vill med de böcker som jag valt att köpa till den, ändra i dem eller radera dem helt för mig.

Jag är väldigt förtjust i min Kindle. Den är liten och nätt, den är behaglig att läsa från och lätt att hantera. Den är skön att hålla i, lättare än en liten pocket. Den är kort sagt allt jag föreställt och önskat mig, det är en ljuvlig liten pryl.

Men Amazon har demonstrerat sin makt för mig, och i jämförelse med dem är jag bara ett litet kryp, en obetydlig liten kund bland miljontals andra. Jag litar inte på att de inte kommer göra det igen om jag misshagar dem av någon anledning. Jag behöver ju inte ens göra något fel för att få alla ettor och nollor som jag köpt av dem frysta. Det var riktigt, riktigt obehagligt.

Det här med mitt jobb. Som trogna läsare vet så bytte jag jobb i september. Det gick… sådär. Det blev en ordentlig krock på många plan och även om det stadigt har gått bättre och bättre, såpass att jag idag känner att jag faktiskt rockar jobbet, så har jag varit på jakt efter något annat. Det är ju fördelen med bemanningsbranschen och en anledning till att jag allt gillar min arbetsgivare, det finns utrymme att byta arbetsplats utan att äventyra sin anställning.

Nåja, så lätt är det inte att utstråla nödvändigt självförtroende i en intervjusituation medan man mår skit. Störtgråt övertygar sällan presumtiva chefer om att man är awesome. Jag har varit på en handfull intervjuer under hösten men ingenting har varit rätt, och det har verkligen varit en nödvändighet att det ska bli rätt. Jag har en riktig klippa till kontakt på HR, han har varit mitt stora stöd jämte min sambo under hösten och deras förtroende för min förmåga har varit en av de saker som hållit mig över ytan.

Så ringde min gamla chef för ett par veckor sen. Hon har en tjänst åt mig om jag vill. Samma lika som innan september.

Jag väljer att se det som en utmaning. Inte som att jag kryper tillbaka till det gamla hemtama med svansen mellan benen, utan som en möjlighet att hitta nya sätt att utvecklas. Det är inte oproblematiskt, men om man ska gå efter hur otroligt lugn och avslappnad jag kände mig efter att ha tackat ja, så… Tja.

Och jag känner mig trygg i att det inte är fel på mig, och att det inte är fel på arbetsplatsen som jag snart lämnar. Där finns många bra människor med huvudet rätt påskruvat och hjärtat på rätta stället. Det är bara det att jag inte passar. Det är en bra grupp, de ska bara ha någon som inte är riktigt som jag.

Samma kväll som jag tog mitt beslut hade jag ro nog att sitta i soffan och sticka lite. Handarbete har legat helt på hyllan under hösten, men nu har jag tillräcklig ro i kroppen för att sticka igen. Jag har också börjat så smått höra av mig till vänner, något som känts helt övermäktigt sedan september.

Jag hoppas på lugn och ro det här året, och det på ett jobb som jag är sjukt bra på.  Ett jobb där jag inte behöver gissa om det jag gör är bra nog, där jag inte känner mig ansatt och utsatt och där kommunikationen sker på den nivå som jag behöver och mår bra av.

Life is good.

Lite film, ett par avsnitt Doctor Who och inte så mycket mer har jag fyllt första dagen på året med. Ja, och så har jag gjort det här testet som jag hittade hos Sara:

1. What did you do in 2011 that you’d never done before?

Köpte och sålde en lägenhet inom loppet av några veckor.
Slog sönder ett par glasögon mot en betongvägg.
Lärde mig hur en reception fungerar, rattade sedan sagda reception rätt bra om jag får säga det själv.
Gick på en förhandsvisning av en TV-serie på Filmhuset.
Gick på Eurocon.
Såg Jean Michel Jarre live.
Bodde i innerstan.
Åkte till Kolmården och pussade på vargarna.

2. Did you keep your new year’s resolutions, and will you make more for next year?

Jag lovade ingenting förra året.
Skulle vilja fokusera mer på min hälsa, mat och träning, nästa år. Skulle också vilja läsa mer, och skriva mer, och spela mer, och gå mer på bio. Eh, mer av allt helt enkelt. Men jag vill inte lova något.

3. Did anyone close to you give birth?

Näpp.

4. Did anyone close to you die?

Inte det heller, tack och lov.

5. What countries did you visit?

Kolmården räknas inte va?

6. What would you like to have in 2012 that you lacked in 2011?

Lugn och ro.

7. What date from 2011 will remain etched upon your memory, and why?

Fredagen den trettonde maj, då vi flyttade in i vår nya fina lägenhet. Jag trivs så bra här så det är bara löjligt.

8. What was your biggest achievement of the year?

Jag rockade nya jobbet som kändes fullständigt övermäktigt i början. Jag hade också vett nog att säga ifrån när jag märkte att det inte var mitt fel att det inte funkade.

9. What was your biggest failure?

Att jag inte stod upp för mig själv bättre de där första veckorna på nya jobbet. Jag visste vad jag borde kräva men klarade inte av att förmedla det till chef och kollegor.

10. Did you suffer illness or injury?

Inga större krämpor.

11. What was the best thing you bought?

Vårt nya köksbord som man får plats att spela brädspel på.

12. Whose behaviour merited celebration?

Janne. ♥

13. Whose behaviour made you appalled and depressed?

DHLs kundtjänst och Amazons kundtjänst. Jävla muppar.

14. Where did most of your money go?

Mat och hyra. Det blev rätt mycket sushi i år.

15. What did you get really, really, really excited about?

Jobbet, och sedan jobbet igen. Nya lägenheten.

16. What song will always remind you of 2011?

Hm. Var e vargen kanske. :)

17. Compared to this time last year, are you:
a) Happier or sadder? Ledsnare.
b) Thinner or fatter? Tjockare antar jag.
c) Richer or poorer? Rikare.

18. What do you wish you’d done more of?

Skrivit.

19. What do you wish you’d done less of?

Gråtit.

20. How will you be spending Christmas?

Jag var ute i skogen med familjen. Igen!

21. How will you be spending New Years?

I goda vänners lag i nya lägenheten.

22. Did you fall in love in 2011

Inga nya kärlekar utöver den jag redan har.

23. How many one-night stands?

Inte ett enda. Jag får ju skärpa till mig.

24. What was your favourite TV program?

Game of Thornes. Såklart.

25. Do you hate anyone now that you didn’t hate this time last year?

Nej. Tycker illa om, ja. Men hatar inte.

26. What was the best book you read?

Läser alldeles för lite, men tror att omläsningen av The Darkangel Trilogy var det bästa.

27. What was your greatest musical discovery?

Gör strängt taget inga musikaliska upptäckter.

28. What did you want and get?

Lägenheten. Jobbet, och sedan jobbet igen.

29. What was your favourite film of this year?

Hm, jag gillade Captain America men vet inte om den är favorit. Såg nyligen Les aventures extraordinaires d’Adèle Blanc-Sec som jag också gillade.

30. What did you do on your birthday, and how old were you?

Jag fyllde vuxen hobbit, alltså trettiotre. Firade med att äta gott på Shogun i Gamla Stan.

31. What one thing would have made your year immeasurably more satisfying?

Om jobbet jag började i september hade visat sig från sin bästa sida från början.

32. How would you describe your personal fashion concept in 2011?

Satsade lite på att försöka se presentabel ut på nya jobbet. Annars, mest svart och bekvämt.

33. What kept you sane?

Janne. Han tål att luta sig mot när det blåser.

34. Which celebrity/public figure did you fancy the most?

Inga direkta crushar i år heller. Fangirlade lite över Tawna Fenske som är rasande trevlig.

35. What political issue stirred you the most?

Ujuj. Datalagringsdirektivet? IPRED? SOPA? Det är så mycket dumheter nu så jag vet inte.

36. Who did you miss?

Flera vänner. De som inte klarar av att jag är usel på att höra av mig och hellre säger upp bekantskapen. Sånt är trist men jag får ju förstå dem.

37. Who was the best new person you met?

Han är inte ny per se, men min home boy på HR var en bra bekantskap. Jag hoppas dock att vi ska slippa varandra nästa år.

38. Tell us a valuable life lesson you learned in 2011.

Att jag kan. Även när folk som inte känner mig gör sitt bästa för att övertyga mig om att jag är dålig.

39. Quote a song lyric that sums up your year.

Jag lyssnar för lite på musik, så jag har ingen bra text. Inte i år heller.

Det var ett jävla skitår, det här. Jag har mått dåligt, folk runt omkring mig har mått dåligt. Andra folk har varit jävliga mot mig eller mot människor jag tycker om. Nästa år önskar jag mig lugn och ro och inte så mycket skit.

Jag var påväg hem från jobbet, och var det inte för att bussen hade en dryg meter till trottoarkanten så hade jag varit en ex-fairy nu.

Det är lite spännande, för jag brukar se på bilar och bussar med utgångspunkten att de vill köra på mig. Alltså håller jag koll, ser mig för när jag måste ut i vägbanan, jag är en så försiktig gångtrafikant som jag bara kan.

Jag går den där vägen varje dag. Exakt samma väg till tunnelbanan. Följer trottoaren där, kollar över axeln där, korsar gatan precis innan den där korsningen, går över det där övergångsstället. Där kör en hel del bussar, och jag är van att hålla utkik efter dom. Just idag missade jag att just den här bussen som kom emot mig inte skulle svänga som de bussarna som kommer där brukar göra. Seriöst, de gör i princip alltid det. Verkligen alltid. Så jag tittade bakåt för att se så att ingenting kom bakom mig, och så tog jag ett steg ut i gatan.

*SWOOSH*

Jag var nog lite distraherad, av jobbtankar framför allt eftersom jag precis innan pratat med min före detta chef om sakernas tillstånd, men det är ingen ursäkt. Hade bussen kört lite närmare trottoaren så… Ja.

Jag fattade knappt först. Sög efter andan, kände vinddraget från den enorma bussen bara ett par decimeter ifrån mig, väntade på att den skulle passera och gick sedan vidare.

Farten var tillräcklig för att vare sig jag eller busschauffören skulle ha hunnit reagera. Har ni tänkt på hur stora och tunga bussar kan vara? Hur lite man som fotgängare har att sätta emot? Det är lite samma känsla som att stå på perrongen när ett tåg susar förbi i tvåhundra knyck. Har ni testat det någon gång? Gör det, och föreställ er att ni skulle råka komma ivägen för det där tåget. Bara litegrann, på grund av ett litet steg åt fel håll. Vem av oss snubblar inte till ibland och kliver åt fel håll liksom?

En sådan idiotsak, det gick så snabbt, var över på ett litet kick och hade kunnat sluta väldigt illa.

Jag nästan önskar att jag kunde skylla åtminstone litegrann på bussen, men det var helt och hållet mitt eget fel. Jag borde ha tänkt mig för, sett mig för, varit mer uppmärksam och framför allt räknat med att busshelvetet var ute efter mig.