Förresten, jag tror jag har glömt att nämna en sak. Eller, har jag? Jag minns inte om jag har glömt. Whatever.

Ni vet 750words? Den moderna varianten av morning pages som jag hoppade på härförleden och liksom fastnade med. Som jag ägnade en liten stund av varje dag på, varje dag. Joo, jag passerade milstolpen femhundra dagar i sträck för några veckor sedan.

Okej, jag erkänner att jag har fuskat vid ett par tillfällen, utnyttjat det faktum att man kan välja sin tidszon helt fritt för att komma runt när jag haft det svårt med internetåtkomsten tillfälligtvis. Men ändå, sjuhundrafemtio ord under femhundra dagar. Utan undantag.

Jag börjde ju det hela som ett sätt att få fart på det skönlitterära skrivandet, och det kan vi väl bara konstatera att det har inte funkat. Jag skriver lika lite nu som när jag började. Vad det däremot har gjort är att ge mig ett utlopp för saker och ting. Jag skriver av mig. Tanken är ju att det ska vara stream of consiousness-igt och det försöker jag åstadkomma även om det ibland är sjukt svårt. Jag kan bearbeta saker genom att skriva ner dem, jag kan komma på saker genom att plötsligt få en annan vinkel när det är nedskrivet. Det är en stor hjälp stundtals. Andra stunder är det en stor black om foten, att avsätta tid att skriva varje dag om det så bara är en kvart eller en halvtimme känns somliga dagar som helt omöjligt. Men jag har gjort det och jag fortsätter att göra det.

Att det ens blev femhundra dagar i obruten är förresten mest Js fel. Om jag inte hade hade honom och hans dagliga påminnelse om att skriva hade jag med all säkerhet missat både en och flera dagar under den här tiden. Att han ens tog på sig att hjälpa mig, och det utan en enda åsikt från min sida, är ett litet bevis bland många mycket större för vilken enastående pojkvän han är.


Flattr this