Du bläddrar just nu i månadsarkivet för februari 2012.
Det spelar visst ingen roll hur kort vintern varit, när man börjar kunna känna av vårvärmen har det ändå varit vinter alldeles för länge. Att traska genom tre centimeter snömodd imorse var inte populärt. Jag är så färdig med slask för den här gången. Ge mig torra trottoarer.
Så, roligare saker. Som böcker! Jag tänker utnyttja min nyfunna läsglädje till att komma ikapp Jim Butchers The Dresden Files. De första par böckerna i serien har jag läst massor med gånger, men nånstans kring bok tio eller så kom annat emellan och jag har inte läst de senaste böckerna alls. Fånigt eftersom vi verkligen gillar Harry Dresden i mitt hushåll men inte riktigt kan prata om det när den ena hela tiden riskerar att spoila den andra. Jag är visserligen inte så spoiler-fobisk, men det finns ju gränser. Tre-fyra böcker hinner det hända mycket på.
Så nu då. The Dresden Files. Äntligen. Snarky, medryckande urban fantasy om den enda trollkarlen i Chicago som har en annons i gula sidorna. Man kan se på GoodReads-widgeten här till vänster att jag har börjat med bok nummer fem: Death Masks. De första fyra har jag läst så många gånger att jag nog nästan skulle kunna recitera dem utantill. Eller kanske inte, men det kändes som en bra punkt att börja vid. Läsa om ett par stycken för att sedan stegvis komma in på oläst territorium. Yay!
Jag försöker att inte sätta upp några mål för hur fort jag ska läsa, även om jag väl får erkänna att jag för en stund hade en tanke om att läsa ikapp under mars månad. Dumheter, jag är en långsamläsare och kommer inte kunna klämma nio böcker under fyra veckor, oavsett hur lättlästa och roliga och engagerande de är. Det innebär också att jag kommer få ta paus när nästa del i Cirkeln, Eld, kommer i april men borde åtminstone kunna bli klar med The Dresden Files innan bok fjorton kommer, om det nu blir i höst eller när det kan bli.
Min vän Jennie sa ”Hanna, får jag boka dig?”. Jag kollade kalendern, och sa att ja det fick hon visst det. Jag väntade på någon mer information om vad hon hade tänkt sig, vad hon hade bokat mig för, men hon sa ingenting. Dagen idag var således avsatt för en date med Jennie, men exakt vad vi skulle göra förblev ett mysterium. Jag försökte luska, poängtera att jag inte visste vad som var tanken med vår date, säga menande att jag inte hade en aning om vad som skulle hända. Jennie teg som muren.
Nu, normalt så hatar jag överraskningar. Det är en anledning för mig att inte ställa till med giftermål, så att ingen ska få för sig att dra ut mig på möhippa. Men med Jennie känner jag mig ändå trygg, hon vet hur jag funkar. Om hon ändå väljer att hålla något hemligt så är jag lugn över att inget hemskt eller otäckt kommer inträffa.
Och det gjorde det inte heller.
Hon hade två biljetter till Gertrude Stein på Stadsteatern.
Jag känner knappt till personen Gertrude Stein, än mindre att det går en pjäs på Stadsteatern med den titeln. Såhär i efterhand vet jag lite mer, men jag är först och främst hänförd. Gunilla Röör spelar titelrollen, den enda rollen, och hon är fantastisk. Fan. Tas. Tisk.
Två timmar av en kvinna på scen som pratar, ingen rekvisita, i stort sett ingenting alls inte ens en stol, och hon lyckas trollbinda sin publik fullständigt. Jag kom på mig själv med att sitta med ett häpet leende i hela ansiktet vid ett flertal tillfällen. Vilken människa, denna Gertrude Stein. Vilket liv. Och vilken fullständigt otrolig rollprestation av Gunilla Röör.
Jag sa att jag vill gå mer på teater. Utan att egentligen vara medveten om det var det precis exakt det här jag menade.
Tack så väldigt mycket Jennie, för en fantastisk söndag.
Jag läser igen!
Det är en rätt stor grej, jag som alltid definierat mig själv som läsande person ända sedan jag var en liten slukare har läst allt mindre och mindre på senare år. Skittrist, och jag har ägnat en hel del tid med att klura på hur jag ska kunna vända trenden, alltmedan antalet lästa böcker per år blivit färre och färre.
Men nu har det vänt! Banne mig.
Goodreads har varit en stor hjälp under senaste året, jag gillar att kunna logga vad jag läser och anteckningsboken som jag hade för sånt förslår inte längre. Jag kan verkligen rekommendera tjänsten, både för att dela med sig av vad man läser och för att hitta nya böcker och författare.
Såhär ser mina stats ut hittills, trenden känns tydlig än så länge.
Men det som verkligen gjort att mitt läsande tagit fart, särskilt den senaste månaden, stavas dels Audible och dels Kindle.
Upprinnelsen till det hela var att jag äntligen tillät mig att börja använda min Kindle. Villkoret var att jag skulle läsa ut de vanliga pappersböcker som var påbörjade, det går ju inte an att ha halvlästa böcker liggande överallt heller. Sagt och gjort, jag var så sugen på att få använda min nya pryl att jag nog inte har läst så flitigt på flera år. Och efter det så har det fortsatt, liksom av bara farten. Jag har minst två böcker på gång samtidigt, en på Kindlen och en via Audible. Ljudbokslyssnandet är perfekt när jag är på språng, och så snart jag slår mig till ro så finns Kindlen istället. Det ena föder det andra, båda formerna av böcker triggar viljan att forsätta, läsa eller lyssna.
Som jag redan nämnt är Kindlen otroligt smidig. Den är liten och tunn som en riktigt tunn pocketbok, väldigt lätt att hålla i. Jag har dock märkt att jag har en tendens att påbörja vändandet av blad när jag har ett par rader kvar på sidan, jag tror det är en rätt vanlig vana, men när man läser på platta så funkar det inte. Nästa sida är ett klick bort, och det duger inte att ”vända blad” förrän man faktiskt läst klart den sida man är på. Det kräver lite tillvänjning.
Men jag gillar att läsa på Kindle, det gör jag verkligen. Jag är också helt såld på mätaren längst ner på varje ”sida”, som visar hur många procent av boken man läst. Jag brukar inte bry mig så mycket om sidnummer, men jag har blivit helt manisk i att läsa bara en procent till, fram till nästa procent, bara en procent till. Fånigt förstås, men det hjälper också till att mata mitt läsintresse.
Allt det här säger väl mest saker om min stora nördighet, tekniska lösningar och prylar och sidor på internet, men spelar det någon roll? Jag läser mer än jag gjort på flera år och det gör mig så glad.
Om du har ett Goodreads-konto (och om du inte har det, varför i hela friden inte det för?) så får du gärna lägga till mig som vän där.
Jag aerobicsar vidare på Friskis & Svettis. Hur många träningspass har det blivit nu? Jag har varit rätt duktig i några veckor, så en handfull iallafall. Och idag var första gången jag gick på ett pass med en ledare som jag haft förut. Bliss! Steg som var bekanta, kombinationer som faktiskt började sätta sig. Sedan det faktum att jag inte är lika lätt att göra slut på nu som för ett par veckor sen, även om det är en marginell skillnad, gjorde att jag hade riktigt skoj idag.
Med mitt skumma schema är det inte så konstigt att jag hoppar runt på olika pass hela tiden, men det skulle vara skönt att ha en eller två ledare att följa, inte sex-sju stycken.
Skoj, det innebär insåg jag nu att jag kan tänka bort glasspinnarna och bara fokusera på mig och mitt. Hm.
Den här ledaren är lite bitsk, inte alls så snäll-peppig som alla F&S-ledare brukar vara. Förra gången skällde hon på oss för att vi skrattade åt oss själva när vi gjorde fel, nu var hon lite snällare men jag fick känslan av att det var mest för att de flesta av oss börjar lära sig passet och hon får mindre att anmärka på. När hon väl berömmer känns det verkligen som att vi har förtjänat det. Vad säger det om mig egentligen att jag gillar hennes stuk?
Det är skönt att äntligen ha kommit igång med det här. Inte så att jag faktiskt märker någon skillnad, mer än på själva träningen. Jag har lika usel kondis, väger lika mycket, har lika dålig koll på armar och ben som någonsin. Dessutom är jag trött och stressad av att alltid ha två tvällar i veckan uppbokade. Men det dåliga samvetet över att jag aldrig rör på mig, det är iallafall tyst nu. Alltid något.
Jag har ägnat mig åt att pyssla åt mina prylar de senaste dagarna. Frenetiskt virkande närmare bestämt.
Min Kindle fick tidigt ett fodral i fejk-läder, men det visade sig vara både opraktiskt och för snävt. Innan jag visste ordet av hade baksidan på Kindlen blivit lite avskavd av att halas upp och ner. Inte snyggt, och jag var inte lycklig.
Om jag ändå hade kunnat tänka mig att använda fodralet som det var tänkt, som en extra pärm, så hade det kanske kunnat funka. Men jag upptäckte också att det faktum att Kindlen är så nätt och lätt och smidig att hålla i ”naken” gjorde att jag absolut inte ville ha fodralet på medan jag läste. Att slita den upp och ner och få den än mer skavd var inte ett alternativ.
Jag behövde ett skydd som dels inte sitter så snävt och dels var mer anpassat till mitt sätt att använda min Kindle. Fraktkostnaderna från Amazon är ett skämt, så till slut hamnade jag på Etsy och hittade den här.
Hur söt? Jag var ju tvungen. Dessvärre tar det en stund att få det skickat till sig, det görs efter beställning och så ska det skickas ända från Thailand. Och under tiden skulle min Kindle bli än mer skavd…
Icke. Jag har ju vissa hantverksskillz själv om än inte av den kalibern, och jag hade sett ett par virkade fodral som gav mig inspiration.
Det blev rätt snyggt, om jag får säga det själv. Jag väntar fortfarande med spänning på Totoro-fodralet men det här funkar så länge, som ett slit-och-släng-fodral. Jag vågar ha Kindlen i väskan och kan läsa så mycket jag har lust till, vilket är allt jag vill i det här läget.
Så häromdagen kom min nyaste pryl. En mobil, en Samsung Galaxy Nexus. Jag är förälskad, naturligtvis. Den är fantastisk, stor och shiny och kan alla möjliga tricks. Och den behöver förstås också ett fodral för jag vill inte ha den liggande och bli skrapad på i handväskan eller fickan, men jag har inte tid att ge mig ut och leta efter ett köpefodral. Och jag hade ju redan virknålen framme och det gröna nystanet var långt ifrån slut. Tja, varför inte…
Det kanske är tur att jag inte har fler nya prylar på ingång, de är väldigt enkla och roliga att göra, de här fodralen. Perfekt pyssel medan hjärnan är upptagen med annat.
Ponera att du har börjat träna igen. Ponera att du har sett på den lokala träningslokalens schema att de har ett morgon-yogapass, just precis en dag när du börjar jobba lite senare. Du tänker att det vore ju schysst, börja dagen visserligen mycket tidigare men göra det med yoga. Naaajs.
Så du försakar den där sovmorgonen, ser till att fixa saker kvällen innan så att du bara har att gå upp på morgonen, äta lite och sedan dra till träningen. Ponera att du har planerat det så att du har kläder som lämpar sig både för yoga och jobb, så att du ska slippa ha med dig extra ombyte.
Ponera att du kommer till lokalen, och det är ingen där. Ponera att du sitter och väntar, och väntar. Och väntar. Till slut kommer en generad receptionist och talar om att det ska vara vikarie till det här passet, men hon varken har dykt upp eller svarar i telefon.
Ponera att det kommer dröja minst fyra veckor innan ditt jobb-schema eventuellt kanske tillåter morgon-yoga nästa gång.
Föreställ dig besvikelsen. Föreställ dig ilskan och irritationen. Föreställ dig hur den nogsamt, under flera veckor insamlade och omhuldade, träningslusten liksom bara sipprar ur kroppen.
Joy.
Via twitter ramlade jag över den här gamla bloggposten, av en skolbibliotekarie som förklarar varför det trots allt kan vara rätt att slänga böcker. Läs den, jag tyckte den var intressant.
Jag kan inte slänga böcker. Har aldrig gjort. Inte en enda av de böcker jag kallat mina har någonsin slängts. Ungdomsromaner, Harlequin-böcker, allsköns knepiga eller usla böcker som jag vid något tillfälle i livet tyckt var värd att skaffa. Mitt bibliotek är så viktigt för mig.
Här har man då ett par olika val, beroende på hur man ser sitt boksamlande. Jag gillar visserligen att köpa nya böcker, aningen snabbare än jag hinner läsa dem, och jag har gärna en stor del av mitt hem prytt av bokhyllor. Men jag har en gräns, och dessutom har jag min sambos åsikt i frågan att ta hänsyn till. Och jag vill inte offra, säg, fönster och dagsljus för att få plats mer fler böcker. Jag vill inte ha böcker i köksskåpen och travar med böcker överallt på golvet. Böcker under sängen och böcker på toaletten. Än bor vi inte heller i en herrgård, utan i en rätt normalstor lägenhet. Någonstans måste något göras.
Länge ville jag inte ens ha böcker i dubbla rader i hyllorna. Hur ledsna skulle inte de som fick stå där bak bli? Att ha böcker i kartonger i förrådet var inte att tänka på. Jag kan fortfarande inte med att ha böcker i dubbla rader, men när jag flyttade ihop med min sambo fanns det inte plats för allt, så jag ställde en hel massa böcker på vinden. Sedermera fick de nytt liv i och med bokbombningar, Piratpartiets sätt att dela kultur lite mer handgripligen än annars. Jag kunde inte med att själv ge bort dem till främlingar, men några vänligt sinnade pirater kom och hämtade dem åt mig.
Skänka bort böcker var minst lika svårt som om jag skulle ha slängt dem, men det är åtminstone en acceptabel lösning. Jag sparade ett par extra speciella Harlequin-romaner och någon ungdomsroman som betytt extra mycket för mig. Jag kommer antagligen aldrig mer att läsa dem, men det känns bra att ha dem i hyllan.
Man kan inte, bör inte, spara alla böcker för alltid och evigt. Ett bibliotek speciellt måste rensa för att kunna få plats med nytt, och ibland har sådant man väljer att slänga spelat ut sin roll till och med som avskräckande exempel på dåtidens uschlighet.
Jag är bara glad att jag inte är den som behöver ta beslutet att slänga dem, utan kan nöja mig med att skänka de böcker jag inte längre har plats för.
Nej, jag gick inte på demon idag. Jag hade tänkt, men huvudvärk satte P för det. Spänningshuvudvärk gissar jag, men jag har en massagetid bokad till veckan, så…
Men det var en hiskelig massa andra människor som gick. Kanske inte alla de elvatusen som anmält sig på Facebook, men som jag förstår det var det ändå god uppslutning. Särskilt som det var dubbelsiffriga minusgrader ute. Februari är sällan en god månad att demonstrera i i det här landet. Å andra sidan har vi inget annat för oss, vi väntar på roligare månader.
Jag kikade lite på twitter under demonstrationen dock och såg @opassandes bilder. Det är tacksamt, inte riktigt som att vara där i egen hög person men så nära man kan komma från soffan. Tack emma!
SvDs rapportering stör mig dock något fantastiskt. På dem låter det som att Anonymous attack mot riksdagens hemsida var den stora grejen och ja just det, sådär i förbifarten nämner de demonstrationerna på gator och torg i hela landet. Varför inte fokusera på det faktum att tusentals personer tar till gatorna i den här frågan? Att ACTA är sjukt stort? Att detta engagerar massvis med vanliga människor? Nej, vi går på sensationen i att någon sänkt en hemsida. Oh ja, mycket bättre. Ibland blir jag lite trött på Anonymous. Och SvD.
Melodifestivalen tar vid, men jag tittar inte. Nej, jag ska nog titta på något annat. Kanske ett avsnitt Friends eller tre. Jag tror dessutom att vitchokladtryffeln kylt klart i kylskåpet. Det är en lördag på den nivån.
Kliver idag utanför min bekvämlighetszon för att delta i ett bloggupprop.
*****
”Bästa sättet att kontrollera ett folk är att få det glömma sin historia” skrev Mustafa Kemal Ataturk, skaparen av nutida Turkiet, en gång i tiden. Tesen kan diskuteras, men den formar politiken än idag i det moderna Turkiet. Att vara etnisk kurd där har inneburit en avsaknad av rättigheter som vi i friare samhällen har tagit för givna
Ända sedan 1930-talet har den kurdiska befolkningen i landet utsatts för en tvångsassimileringspolitik i syfte att hålla landet monokulturellt och monoetniskt. Detta har tagit sig uttryck i form av förbud av och motstånd mot alla former av avvikande kulturella yttringar, i synnerhet kurdernas. Detta har gällt språket, rätten till utbildning på det egna språket, och kurders rätt att organisera sig och stödja de politiska rörelser de själva vill.
Kurdiska reaktioner mot denna politik har bekämpats med kraftig brutalitet. Systematiska massarresteringar (även av minderåriga), förföljelse, tortyr och fängslande utan rättegång är skrämmande exempel på detta. Turkiet är det land som under 2011 fått i särklass flest domar mot sig i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.
Till detta kommer etnisk rensning och massmord. Ett exempel på detta är förstörandet av mer än 3000 mindre samhällen och tvångsförflyttning av närmare 400 000 civila kurder under 80-talet. Den värsta enskilda incidenten som hänt har nog varit Dersim-massakern på 30-talet, som snarast bör betraktas som ett folkmord eftersom det kostade mer än 60 000 människor livet.
Vidare har staten genom skuggoperationer och öppna militära aktioner genomfört summariska avrättningar av kurder. Antalet offer för dessa uppskattas till minst 40 000. Dessutom har vi under flera år hört rapporter om användning av stridsgas, napalm och vit fosfor mot kurderna.
Denna terror har inte upphört än idag.
Massarresteringarna fortsätter, likaså de militära attackerna och de summariska avrättningarna. Under senare år har man upptäckt över 30 massgravar i den kurdiska delen av Turkiet, och folkrättsorganisationer befarar att antalet massgravar kan vara upp mot flera hundra. Ett antal har hunnit grävas upp, bland annat en i dagarna där man hittills hunnit identifiera 23 skjutna individer. Vidare fortsätter militära aktioner, ofta över gränsen till Kurdistan i norra Irak, där attacker har urskillningslöst ägt rum. Detta föranledde bland annat Roboski-massakern i kurdiska delen av Turkiet, där 36 civila – varav 20 var under 18 år – dödades i en flygattack.
Turkiets politik drabbar även barnen. I nuläget antas 3000 kurdiska minderåriga sitta i turkiska fängelser.
Detta är ett axplock av övergrepp som bryter mot FN:s universella deklaration för mänskliga rättigheter och mot Europakonventionen. Dessa övergrepp är oacceptabla och strider mot den humanism och moral som den demokratiska människosynen står för.
Vi som deltar i detta bloggupprop vill att Sverige och EU ställer respekt för de mänskliga rättigheterna som ett krav för ett turkiskt inträde i EU. Vi vill att regeringen använder alla tillgängliga demokratiska påtryckningsmedel för att få Turkiet att respektera människors rättigheter. Dessutom vill vi att Turkiet får klart för sig att de måste släppa de fängslade barnen omedelbart.
Stöd vårt bloggupprop för att få Turkiet att släppa minderåriga som arresterats av politiska skäl. Delta i debatten för kurdernas mänskliga rättigheter i Turkiet och mot den turkiska statens brutala politik. Sprid informationen vidare till berörda och intresserade.
Tillsammans kan vi kan skapa förändringar som garanterar de mänskliga rättigheterna och som leder till att de gemensamma konventionerna efterlevs.
