Jag har nämnt det lite här och var, men ska väl skriva en ordentlig post om det också.
Det här med mitt jobb. Som trogna läsare vet så bytte jag jobb i september. Det gick… sådär. Det blev en ordentlig krock på många plan och även om det stadigt har gått bättre och bättre, såpass att jag idag känner att jag faktiskt rockar jobbet, så har jag varit på jakt efter något annat. Det är ju fördelen med bemanningsbranschen och en anledning till att jag allt gillar min arbetsgivare, det finns utrymme att byta arbetsplats utan att äventyra sin anställning.
Nåja, så lätt är det inte att utstråla nödvändigt självförtroende i en intervjusituation medan man mår skit. Störtgråt övertygar sällan presumtiva chefer om att man är awesome. Jag har varit på en handfull intervjuer under hösten men ingenting har varit rätt, och det har verkligen varit en nödvändighet att det ska bli rätt. Jag har en riktig klippa till kontakt på HR, han har varit mitt stora stöd jämte min sambo under hösten och deras förtroende för min förmåga har varit en av de saker som hållit mig över ytan.
Så ringde min gamla chef för ett par veckor sen. Hon har en tjänst åt mig om jag vill. Samma lika som innan september.
Jag väljer att se det som en utmaning. Inte som att jag kryper tillbaka till det gamla hemtama med svansen mellan benen, utan som en möjlighet att hitta nya sätt att utvecklas. Det är inte oproblematiskt, men om man ska gå efter hur otroligt lugn och avslappnad jag kände mig efter att ha tackat ja, så… Tja.
Och jag känner mig trygg i att det inte är fel på mig, och att det inte är fel på arbetsplatsen som jag snart lämnar. Där finns många bra människor med huvudet rätt påskruvat och hjärtat på rätta stället. Det är bara det att jag inte passar. Det är en bra grupp, de ska bara ha någon som inte är riktigt som jag.
Samma kväll som jag tog mitt beslut hade jag ro nog att sitta i soffan och sticka lite. Handarbete har legat helt på hyllan under hösten, men nu har jag tillräcklig ro i kroppen för att sticka igen. Jag har också börjat så smått höra av mig till vänner, något som känts helt övermäktigt sedan september.
Jag hoppas på lugn och ro det här året, och det på ett jobb som jag är sjukt bra på. Ett jobb där jag inte behöver gissa om det jag gör är bra nog, där jag inte känner mig ansatt och utsatt och där kommunikationen sker på den nivå som jag behöver och mår bra av.
Life is good.
3 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
januari 3, 2012 den 12:03 f m
dea
Det finns många sätt att utvecklas. Jag har haft samma tjänst i evigheter, och det har varit toppar och dalar, men det lyfte när jag fick mer ansvar inom jobbet jag redan hade. Och du har ju vågat och testat och lärt dig.
januari 3, 2012 den 8:29 e m
Hanna
@Dea Jag *har* vågat, men det är svårt att inte låta det kännas som en besvärande plump i protokollet. Jag ska ju kunna allt och vara bäst på det, helst på en gång också.
Men det hjälper att tänka på det här som en såndär flod, en sån som man inte kan kliva ner i samma två gånger.
januari 4, 2012 den 12:02 e m
Mia*
Vad skönt det låter, ändå! För dig och din sinnesfrid. Dock lite tråkigt med tanke på resväg och sånt, förstås. (efter några månaders arbete i annan stad värdesätter jag sådant som resväg mer än förr)
En sak jag som tänkte på är att du ju nu har erfarenheten (förmodligen är det frågan om plural, dessutom – man lär sig sällan bara en sak) från dina månader i hetluften, d.v.s. du är inte totalt rudis när du i framtiden eventuellt aspirerar på liknande tjänst. Hm, hade du börjat det nygamla eller blir det snart? Hur som helst: passa på att bygga ett gigantiskt torn av självförtroende – man vet aldrig när det kan komma till användning. :)
Själv ser jag väl just nu också fram emot en återgång till mer normala gängor. En chans att åter kunna och orka träffa människor lite mer i vardagen. Komma ikapp lite på tv-seriefronten också. Jamen, förstå hur skönt det ska bli att slippa tänka på resor och hotellrum och packande och… bara slippa vara borta! Och vilken lyx att ha tillgång till sin kompletta garderob i stället för bara precis de outfits man kunde föreställa sig i packningsögonblicket (typ mitt i natten, för det mesta)… Jippi!