Jag tog ledigt idag, det kändes som en bra grej att vara ledig dagen efter min födelsedag. Även om jag inte partade järnet igår kväll direkt så gav jag mig själv en långhelg i present. Sovmorgon, ett par avsnitt True Blood i soffan, sedan iväg ner på stan för att se sista Harry Potter-filmen och efter det en promenad hem längs med vattnet i kvällningen.

Kommer hem till nyheten att Något Har Hänt. Kontrasten till den makliga sommarkvällen blir total. Jag ser brottstycken när jag lite snabbt skummar mina flöden, Facebook och twitter i första hand. Går snabbt till DN bara för att få ett grepp om vad handlar om och… En kall hand griper mitt hjärta. Bomber och skottlossning i Oslo för bara ett par timmar sedan.
Jag bryr mig inte om att läsa mer, jag behöver inte veta hur många bomber, hur många döda och sårade. Jag måste inte ha alla tillgängliga detaljer.

Tar ett djupt andetag och känner att den här dagen plötsligt blev så mycket viktigare. Hur bäst bekämpar man terror? Nå, inte genom att bli rädd iallafall. Inte genom att låta sig kringskäras och ändra en endaste detalj i sitt liv till förmån för dem som väljer att kommunicera medelst lämlästning och död.

Det blev plötsligt ännu viktigare att promenera längs med Norr Mälarstrand hand i hand med min älskade en fredagkväll i juli, att gå på bio och tillbringa en lat dag i soffan.

Det är självklart viktigt att man reagerar när sådant här händer, och självklart berörs vi av det. Tankar går till dem som drabbats, deras familjer och vänner. Men det viktigaste är det som kommer så snart chocken har lagt sig, det som sker när vi fortsätter att försöka leva våra vanliga vardagliga liv.

Gör vi det i skräck eller gör vi det i mod?


Flattr this