Du bläddrar just nu i månadsarkivet för januari 2011.
Jag fick en plötsligt impuls att argblogga om jobbet.
Um, nä. Jag ska nog inte göra det va. Gnälla om saker jag ändå inte kan påverka kan jag göra lite mindre publikt om det skulle vara så. Istället tar jag inspiration från en god vän och fokuserar på något positivt istället. Som helgen!
Det blev lite mycket där efter alla storhelgerna, mycket flängande och socialiserande och sedan en fökylning på det, så jag kände ett stort behov av att bara vara hemma och pilla naveln. Ladda om, liksom. Det tar mindre tid nu, för ett par år sedan tog det månader av intensiv längtan att göra ingenting, nu känner jag att ett par dagar kan räcka för att lusten att Göra Saker ska återvända.
Därav kom det sig att jag plockade fram det ännu ofärdiga Överkastet Från Helvetet ur sin låda i garderoben. Jag kan säkert leta fram gamla bloggposter för att berätta exakt hur länge jag hållit på med det, men låt oss bara konstatera att jag fick önskemålet i god tid till en trettioårsdag, och personen i fråga fyllde trettioett för ett par månader sen. Ehum. Jag gillar det faktiskt, jag har tyckt om att hålla på med det och är fortfarande förtjust i mönstret, men det var en del problem med att hitta material i tillräcklig mängd och sedan försvann mönstret både från mina gömmor och hemsidan där jag först såg det. Emellanåt har det känts rätt tröstlöst. Men nu så, nu ska det bli klart.
Att sitta med hela sjoket i knät är otroligt tillfredsställande. Virkade överkast blir tunga kan jag tala om, tänka sig att allt det här började som flera långa trådar, ihoptvinnade fibrer och ingenting mer. Med en enkel virknål har det transformerats till det här… tyget. Märkligt. Det sista som ska göras nu är att få till nån slags kant, eller bård, eller någonting. Sen är det klart.
Inser att jag nog begår något slags bloggsynd genom att inte ha en bra och ny bild på underverket, men så förutseende har jag inte varit. Och jag kanske vill överlämna det till mottagaren innan det visas upp. Räkna med att det kommer, dock. Vilket år som helst.
Såhär såg det ut för... länge sedan
Tog en liten städtur i vänsterspalten här intill. Man behöver göra det då och då har jag kommit på. Nu finns inte skryt-widgeten från NaNoWriMo kvar till exempel. Snart nog är det november igen och då åker den upp igen. Funderar på om jag ska ha kvar Jag Röstar Pirat-knappen. Inte så att jag inte är piratpartist för det är jag ju, men jag misstänker att den inte ger så mycket och jag skulle vilja ha något nytt och fint där. Frågan är bara vad…
Jag rensade också ut några gamla bloggar i rullen, sådana som antingen inte skriver längre eller som jag inte läser längre, och då har de ju inte där att göra. Bloggrullen ska vara ett ställe där de jag följer finns och som jag gärna vill att fler ska hitta. Där finns inte allt jag följer, men mycket.
Då insåg jag att jag missat att lägga till ett par nylingar, mer specifikt människor som jag känner i köttvärlden och som börjat blogga. Vet hut, Hanna, de måste ju finnas där! Särskilt som det är människor som jag är sådär mallig över… Så för att gottgöra att jag inte uppmärksammat dem på så länge lyfter jag dem nu.
Dea är nog den som bloggat längst där hon är nu, på Drama Online. Dea är rasande klipsk och klok, en såndär som man så innerligen gärna vill prata och diskutera med men som är så klarsynt att iallafall jag knappt vågar öppna munnen eftersom allt låter så korkat och enfaldigt i jämförelse. Men jag tycker massor om henne.
Sedan har vi Anna på Anna bloggar, hon är faktiskt den som har störst skuld till att jag och Janne hittade varandra för ett gäng år sen och jag räknar henne som en av mina raraste. Räkna med att hon kan säga vad hon tycker, och hon tycker inte sällan annorlunda. Like!
Teatermamman smög igång sin blogg så tyst att det tog ett bra tag för mig att fatta att hon fanns där. Hon håller också lägst profil, jag hoppas att hon inte tycker illa om att jag skriver om henne, i så fall får hon säga till. Jag borde verkligen se om jag inte kan bjuda in mig på fika hos henne snart, det var alldeles för länge sedan…
Sist av de jag missat är så ny att jag knappt har dåligt samvete för det. På peacelovescience finns en av de människor som gjorde att jag och det ex jag flyttade till Södertälje med blev kvar där. Sen har jag ändå inte umgåtts så mycket med henne på sistone, men sån är ju tydligen jag. Hon föreslog en bokklubbsträff på de tre böckerna, och om inte det är en spark att läsa lite snabbare så vet jag inte vad som är det.
Få saker inspirerar mig så mycket som att träffa min goda vän @phobicgamer över en fika. Hon är en av de där rasande kreativa typerna, en sån som jag är lite mallig över att jag känner. (Okej, jag är rätt mallig över de flesta i min vänkrets ärligen sagt.) Vi har känt varandra länge och träffas… sällan, men när vi väl får ihop våra scheman brukar det resultera i några timmars intensivt pratande som lämnar efter sig en varm känsla i magen och iallafall för mig en vilja att… göra något. Skapa, skriva. Någonting. Så även idag. När hon dessutom klagar på att jag bloggar för dåligt kan jag ju inte låta bli att försöka göra något åt det. :)
Jag ville ju blogga mer, dammit, nu har det gått några dagar igen. Vad var det som hände?
Jag började följa phobicgamer redan innan hon var phobicgamer, någon som minns när man inte kallade det blogg utan reload? Vi lyckades tajma det hela så att jag först träffade henne ansikte mot ansikte, och några veckor senare helt orelaterat och av en slump ramlade jag över en intressant dagbok på nätet som senare visade sig vara hennes. Hon förstår mig på ett sätt som få andra kan. När det tog slut med ett ex var det hon som bjöd på te och satte mig ner i sin soffa och lät mig prata. Annars kan det lätt gå flera månader, ett halvår eller mer mellan gångerna vi ses. Tacka twitter för att vi har lättare att ha koll på varandra…
Numera skriver hon på phobicgamer.com. Jag gillar särskilt att hon på sistone börjat skriva mer om sitt fotograferande och även posta en del bilder. Hon är så sjukt duktig, och jag är rätt övertygad om att min okunskap om foto inte inverkar menligt på mitt omdöme. Hon är helt enkelt en kick ass person med en kick ass blogg som skulle göra sig bra i fler personers rss-flöde. Just sayin’.
Vilken vecka! Jag är helt slut. Kaputt. Att bara jobba fem dagar i sträck var mer ansträngande än jag minns det. Nu var det ju inte jättelänge sen direkt, men innan helgerna iallafall. December nån gång. Jeez, jag känner mig som stans största mes.
Den där tanken om att jag ville läsa mer har kommit lite på skam. Jag har läst, men det går långsamt. Jag är en långsamläsare till att börja med, och ju mer tid jag har allokerat till TV-tittande och podcast-lyssnande desto mindre tid har det mystifikt försvunnit från läsandet. Till slut insåg jag att jag var tvungen att plocka tillbaka lite lästid för att det skulle bli något av det. Sagt och gjort, jag har inte sett ett enda Star Trek-avsnitt på hela veckan och nu har jag äntligen blivit klar med julklappsboken Side Jobs av Jim Butcher. Yay! Det betyder att det nu äntligen är dags att börja med den första av böckerna som ni tipsade mig om. Yay!
To Kill a Mockingbird – Harper Lee
Life of Pi – Yann Martel
Brave New World – Aldous Huxley
Jag tvingade Janne att välja en av dem. (Han ole-dole-doffade.) Det blev Life of Pi. Jag har inte hunnit med att läsa mer än förordet än, men jag är fascinerad.
Jag var sjuk, en vanlig förkylning visserligen men vi vet väl alla hur distraherande en sådan kan vara. Jag reste bort, hälsade på en god vän som jag ser alldeles för lite av och hade en helg fylld med prat och film och vin och lakritspannacotta. Distraherande.
Den här veckan har verkligheten kommit tillbaka till jobbet. Inga lata mellanhelgdagar, bara en enda lång räcka med Saker Att Göra hela dagarna. Och nu kommer jag ihåg att jag hade ju tänkt hålla lite bättre liv i den här bloggen här och det är redan över tio dagar sedan senaste inlägget. Hur gick det till egentligen? Nackdelen med att man blir distraherad är väl att man inte riktigt har koll på hur det händer. Jag har aldrig varit och kommer heller antagligen aldrig bli en sån som postar flera gånger om dagen varje dag, men lite oftare än med en och halv veckas mellanrum hade jag väl ändå tänkt posta.
Men. Jag ska inte be om ursäkt. Jag ska inte skrapa med foten och tycka att det här var ju dåligt av mig. Jag lovar inte någonting, jag postar när jag vill och hur jag vill. Fast nu ville jag ju pyssla med bloggen…
Jag trodde att det var allmänt känt att bh-storlekar är en djungel. Dju-ngel. Modeller skiljer sig åt, och det är i princip omöjligt att säga att man har en storlek.
Jag har visserligen köpt ungefär samma storlek väldigt länge. Under många års långsam viktökning har tuttarna inte ändrat sig så särdeles, så jag har då och då inte ens brytt mig om att prova i butiken. Jag har bara köpt. Det har funkat sådär, jag har inte tänkt så mycket på det.
Men nu var det ett tag sen jag kände att jag hade pengar att köpa nytt, och något har bevisligen hänt med min bröststorlek sedan jag hade råd sist. En kväll i förra veckan gick jag in på en underklädesbutik för att förnya förrådet. De jag hade var slitna och för små, och det fick mig att både känna mig ofräsch och fet. En liten bh där saker väller över alla bräddar är fan inte roligt. Om det åtminstone hade varit snyggt liksom, men icke.
Jag provade en helt vansinnig mängd bh:ar. Vansinnig, I tell you. Jag hatar provhyttar, hatar hur jag ser ut i deras speglar, men jag uthärdade till jag hittade två stycken som jag kunde ha och som passade.
För att uttrycka mig glasklart: De två var inte i samma storlek. Överlag kan jag nu meddela att det var flera bh:ar i samma storlek jag provade där ena passade hjälpligt och nästa definitivt inte gjorde det.
Med min erfarenhet så måste jag nu ifrågasätta nyttan av att personalen på Change går omkring och skyltar med sin bh-storlek. Det skulle ju knappast hjälpa mig som måste prova flera sorter i samma storlek innan jag hittade rätt. Hur det då skulle kunna hjälpa exempelvis förvirrade pojkvänner, vilket har angetts som ett skäl, är mer än jag kan begripa. Möjligen kan det belysa det faktum att folks bröst kan se ut lite hur som helst och ha lite vilken storlek som helst.
För pojkvänner som vill köpa underkläder till flickvänner är fortfarande bästa sättet att faktiskt fråga, alternativt smygkika i byrålådan. Att veta vad personalen råkar ha för storlek gör varken dem eller någon annan lycklig.
Årets första bloggpost. Tar sats, blickar ut, spänner musklerna, ser möjligheterna. Känner av lite av energin som kommer med ett nytt år.
Är det inte konstigt det där förresten? Jag minns helt tydligt hur jag tänkte i mitten på december hur jag inte alls kände att året var på väg att ta slut. Tiden liksom bara går, går och går…
Och så plötsligt tvärnitar hela världen vid jul. Alla drar efter andan, nollställer litegrann och ser sig omkring. Blickar bakåt och sedan framåt mot det nya. Hur kan det komma sig att det ändå blir så, år efter år? Den där veckan mellan jul och nyår, man kanske är ledig eller om man jobbar så är det lugnt och tyst på kontoret, en vecka då vi allihop på något vis samlar ihop trådarna inför ett nytt år. Man behöver inte göra årskrönikor eller hitta på nyårslöften för att känna av det. Det är något i luften, nästan.
Så rullar allt igång igen, på andra sidan nyårsnatten. Vi hade fest här hemma. En lagom lugn tillställning, ingen dansade på bordet och ingenting gick sönder, trots ett modigt alkoholintag. Vi satt mest och pratade, och alla Androidmobil-ägare jämförde och bytte appar med varandra. Däremot höll vi på till frampå morgonkanten. När jag kom i säng hade klockan passerat åtta på nyårsdagens morgon.
Så nu är det dags för det nya. Jag har kanske beställt garn från andra sidan Stora Vattnet för ett nytt stickprojekt, och jag har kanske börjat titta på att försöka göra något åt min milt uttryckt skrala garderob. Det saknas inte idéer kring vad man skulle kunna göra med detta nya och fina år. Jag ser detsamma hos flera vänner, man kommer plötsligt att tänka på att detta är en tidpunkt så god som någon att dra igång något nytt eller göra någon förändring i sitt liv. Kanske är detta rentav den bästa tidpunkten av dem alla.
Jag gillar’t.
