Vi pratade om det.
Vi har pratat om en hel mängd saker de senaste dagarna, och mest har vi pratat om pengar. Jag inser hur otroligt lyckligt lottad jag är som har en sambo som det faktiskt går att prata om pengar med. Särskilt när det är förtvivlat ont om dom. Han är sansad och vettig och gör sitt yttersta för att vara rättvis och realistisk. Jag misstänker att vi inspirerar varandra, och det är jag väldigt glad för.
Jag gick omkring och kände mig sådär småputtrigt glad över Projekt 500 Bäckar Små hela dagen igår. Det är en sådan sak som gör att vi kommer att lyckas. Piratpartiet är en hel jäkla äng av små tuvor som tillsammans kan välta det stora lasset av övervakningshysteri och andra dumheter. Jag är en av tuvorna, Janne en annan. När jag skriver det här står räknaren på trettioen till små tuvor hos Skivad Lime.
Så vi pratade om det. Min spontana tanke var att det går inte. Det finns inte utrymme, vi har inte råd. Svångremmen måste dras åt, varje krona ska vändas på. Innan vi vet hur vi ska gå vidare är det spargrisen som gäller.
Och sedan funderade jag lite till. Det är valår. Inte så att Piratpartiet nödvändigtvis står och faller med resultatet i september, men det är ändå nu det gäller. Vi har en chans, men vi måste ta den själva. Vi kan välja att satsa, eller så kan vi välja att låta bli. Och det är fortfarande så att det är frågorna som är det viktigaste. Våra frågor. Integritet, Kultur, Kunskap. Jag vill inte leva i en framtid där jag inte gjort mitt yttersta för att sätta dem på kartan. Mitt yttersta må kanske inte vara mer än några utdelade flygblad och en röstsedel i urnan, men jag ska banne mig göra det. Och trots att partiet inte sällan framstår som en samling sinsemellan käbblande ungar så litar jag på dem. Jag gör faktiskt det. Jag litar på att styrelsen kommer göra sitt yttersta för att förvalta de pengar som nu kommer till dem väl.
Jag och Janne har uselt med pengar i dagsläget, men vi pratade om det och kom fram till att det är detta som betyder något. Vi stödjer båda projektet och har donerat tusen kronor var till Piratpartiet.



16 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
mars 21, 2010 den 2:10 e m
Projekt 500 Bäckar Små « Jan "PiratJanne" Lindgren
[...] Hon har bloggat om det hon också. [...]
mars 21, 2010 den 2:24 e m
Göran Widham
Detta var stort att läsa! Det känns som vi inte kan misslyckas med människor som er på vår sida!
mars 21, 2010 den 2:27 e m
Mikael Hedberg
Det gör nästan ont att läsa av medlidande, men samtidigt blir man alldeles varm inombords över engagemanget. Hang in there!
mars 21, 2010 den 3:06 e m
Marco Baxemyr
<3
mars 21, 2010 den 3:47 e m
Hanna
Jösses, vilken komplimang. Tack!
mars 21, 2010 den 3:54 e m
Hanna
Värmen inombords är något att hålla fast vid, jag håller i den som ditt initiativ gett mig. :)
mars 21, 2010 den 3:55 e m
Hanna
*smil*
mars 21, 2010 den 4:49 e m
Olof
Människor som du utgör kärnan i partiet. Det är tack vare dig och många andra som man kan se förbi det interna käbblet och blicka framåt. Underbart! Tack så mycket för ett vackert inlägg.
mars 21, 2010 den 6:59 e m
Mia*
Min kommentar hos Janne är lika mycket riktad till dig, bara så du vet det – det var bara hans bloggs tur att få en kommentar av mig… eh. Eller nåt. Jag vidhåller min förpaffning – det var ju i mitt sinne typ er de här pengarna skulle gå till! :)
mars 21, 2010 den 7:06 e m
Mia*
Och först nu ploppade sinnebilden av rubriken upp – skyddsnätet på cirkus, du vet? Kanske inte någon dum analogi alls… ;-)
mars 21, 2010 den 8:38 e m
Hanna
Jag känner mig sannerligen inte som nån kärna, snarare hangaround om något. :D Men TACK för de snälla orden.
mars 21, 2010 den 8:53 e m
Hanna
@Mia (dangit, nu när jag ser dig kommentera minns jag det där om att adressera ordentligt) Jo precis, nät som nät liksom. :) Jag stötte på uttrycket härom dagen och gillar det verkligen. Man måste kasta sig ut först, måste våga, måste försöka. Och lita på att skyddsnätet kommer uppenbara sig där när man behöver det. Typ. Och att det blev en liten ordvits av det gör ju inte saken sämre. :)
mars 21, 2010 den 11:52 e m
Thomas Tvivlaren
Underbart skrivet!
mars 22, 2010 den 1:47 f m
maloki
Underbart att läsa detta, på ja ett blandat vis så klart. Även blandat med smärtan av hur jobbigt det är att inte ha pengar.
När man läser att både ni, mab, med flera vridit och vänt på kronorna för att donera, det är då man känner hur mycket svärmeriet är värt.
Sharing is Caring, pay it forward. :) What comes around goes around.
mars 22, 2010 den 4:41 e m
Lania
Givmildare människor än ni två får man leta efter. Faktiskt.
*kramar*
mars 24, 2010 den 10:48 e m
500 bäckar små drar in 50000 // Skivad lime
[...] hjälps åt, även bland de som inte har någon buffert att ta av i vanliga fall. Det finns gott om värmande historier runt om att [...]