You are currently browsing the monthly archive for juli 2009.
Det är klart att jag hellre hade varit i Pride Park den här veckan, än sitta på kontoret och låtsas jobba. De verkar ha det väldigt trevligt, ser jag hos Anna och Unni bland annat, och det känns ju tryggt. Annars ser jag knappt röken av mannen jag bor ihop med den här veckan. När jag går upp och går till jobbet sover han sött, och innan jag kommit hem igen har han stuckit till Pride och stannar där till långt efter att jag gått och lagt mig. Nåväl. Förhoppningsvis hinner vi inte glömma bort alldeles hur den andre ser ut till nästa vecka nån gång.
Jag jobbar alltså. Eller… Vi är ju mitt uppe i industrisemestern, och i år märks det. Belastningen är löjligt låg, det känns mest som att vi sitter av tiden. Det finns verkligen ingenting att göra, och för oss som är vana vid fullt ös är det en omställning som inte är enbart positiv.
Jag fördriver tiden med att sticka, fick rentav ett riktigt stick-ryck. Jag började nämligen fundera på semesterstickningen om några veckor, och insåg att favoritstickorna var upptagna av en halvfärdig feather and fan comfort shawl. Innan jag visste ordet av hade jag sjal-stickningen liggande på jobbet och en annan liggande hemma, liksom bara för att ha något för händer där också. Mycket stickning har det blivit i veckan. Jag har helt klart blivit mer självsäker, jag vet att jag kan dechiffrera mer komplicerade mönster och tvekar inte bara för att det står att det är svårt. Därmed inte sagt att jag inte blir förtvivlad och känner mig urkorkad när det dyker upp något som jag inte begriper på en gång. Igår stötte jag för första gången på uttrycket wrap & turn, och begrep noll. Hela kvällen gick åt till att testa och stånga mig blodig mot garn och stickor. Först idag kom jag på att YouTube är min vän, och ikväll ska jag kika på några av de instruktionsvideor som verkar finnas. Vad det hade blivit av mitt stickintresse utan internet vill jag helst inte tänka på.
Med lite tur blir favvostickorna lediga inom några dagar så att jag kan posta bildbevis som en duktig stick-bloggare. Bildbevis på sjalen alltså, stickorna är väl inte så mycket att titta på…
Jag sa ju att jag ville tillbaka till den lilla byn med sommarteatern, och så blev det. Söta vännen S visade sig lättflirtad, och i helgen bar det av rätt ut i den sörmländska idyllen.
Ja jisses. Jag har inte varit i Hälleforsnäs på många många år. Jag vet inte om jag bara har vant mig vid öppna asfalterade ytor, eller om det faktiskt är lummigare och mer uppvuxen grönska än jag minns. Hela lilla samhället kändes lite mindre över huvud taget, jag trodde det bara blev så när man lämnade ett ställe som liten och kom tillbaka som vuxen.
Vi åkte förbi det lilla huset där jag bodde med dåvarande pojkvännen. Det var sig likt, faktiskt. Lite småslitet, trädgården lika lagom ovårdad som jag minns den. Den gröna dörren, delvis fina granhäcken, alla blommorna…
Middag på den lokala pizzerian, och så till Bruket. Det har hänt saker där sedan sist. Fler små företag som flyttat in, här och var pyntade och upprustade fasader jämte de slitna fabrikslokalerna. Kolhuset var precis som jag minns det dock, det också. Det är en magnifik byggnad, perfekt för teater.
Själva föreställningen, Allt eller inget, var såklart en smula anpassad för att ge lite lokal färg. En av karaktärerna drog skratt när han stolt förkunnade att han minsann kom från en lite större stad (Flen!), och gänget som bestämmer sig för att strippa sig till framgång repar såklart på det öde Bruket. Perfekt. Arbetslösheten och uppgivenheten är inte främmande i en före detta bruksort som Hälleforsnäs.
Det märks att det är lokala förmågor som står på scen, somliga hur säkra som helst och andra lite mer nervösa och osäkra. Men överlag kändes de väl samspelta, och eftersom jag minns hur det är att själv stå där och försöka göra något så banalt som höras… Det är inte helt lätt, det vet jag. Magnifik lokal, som sagt. Skymtade ett och annat bekant ansikte, fastän över tio år äldre förstås. Det gör en hiskelig skillnad när vederbörande var nio eller tolv den där sommaren för tretton år sedan, kan jag härmed tala om. Whodathunkit, liksom.
S råkade vara bilburen och det var faktiskt oförskämt skönt. Nå, jag hjälpte i alla fall till att hålla utkik efter rådjur på hemvägen i skymningen, vi var båda rätt trötta efteråt. Hon är minsann inte någon jag träffar varje dag, och inte den första som jag brukar hitta på saker med heller. Kul att få dela en sådan här utflykt med henne. Tack, S!
På En författares dagliga dos av ångest kunde man häromigår läsa om regndroppar och tinnitus. Gå dit. Läs. Jag väntar.
Så, tillbaka? Bra. Hon den däringa Ghosthand verkar vara en särdeles klok och eftertänksam person. En såndär som jag tror att jag skulle vilja känna AFK, men är alldeles för blyg för att närma mig ens från bakom laptopen. Det blir så ibland, jag är kanske alltför lättimpad. Det är många bloggare jag känner så inför, förresten. De som skriver så bra och så rätt att man bara suckar lyckligt och önskar att man själv var ungefär såndär och kunde klämma ur sig sådana texter.
Jag har hennes hittills enda utgivna bok i hyllan, det är en av dem jag mer än gärna sticker i händerna på den som frågar efter något att läsa. Jag väntar ivrigt på nästa, och hoppas att hon ska ta sig dithän att den blir klar.
Jag hängde på samma mailinglista som hon då för några år sedan, då när det begav sig. Jag satt mest tyst och följde andras konversationer, lurkade. Det där om tinnitus och inbromsande tåg kommer jag än idag ihåg att hon berättade om någon gång. Det berörde mig starkt då, och gör det fortfarande. Hur kan det komma sig, att en historia från någon man aldrig träffat, ett livsöde destillerat till några få meningar kan sätta sig så hårt i bakhuvudet? En så fruktansvärd sak att drabbas av, och utan att något verkar kunnas göras för att lindra. Utom möjligen ljudet av regndroppar…
Idag går det vuxenpoäng till mig. Jag har varit hos tandläkaren.
Alltså, jag går på regelbundna besök och så. Det är inte alls sjävklart, det tog tio år av tandläkarskräck i vuxen ålder innan mitt förrförra ex gav mig en spark i rätt riktning. Jag är honom evigt tacksam för det, men jag tycker banne mig inte om det. Det är sådan där sak som inte tål att funderas närmare på, börjar jag vela det minsta kommer det sluta med att jag aldrig går tillbaka. *brrr!*
Så när det började ila i en tand mer än litegrann så gjorde jag det enda vettiga. Ignorerade det. Såklart. I flera veckor gjorde jag mitt bästa för att strunta i att det var sjukt obehagligt med varmt eller kallt i den delen av munnen. Men när det blev ännu mer känsligt, jag kunde till exempel känna pulsen slå upp i tanden när jag promenerade fort, då blev det svårare.
Men vadå, jag hade ju inte ont? Kanske vore det bättre att vänta till nästa besök, jag var ju där för inte ens ett halvår sedan? Eller… Fast kanske? Eller näh. Eller, jo…
Äsch, jag ringde och frågade. Bokade ett besök.
Tusen kronor fattigare. Och det var inget som behövde åtgärdas, antagligen bara en lagning som ligger lite nära nerven eller vad hon nu sa, men att ha fått någon som vet vad de gör säga det till mig är värt varenda krona. Det lär ju fortsätta ila, men nu vet jag i alla fall att inte hela tanden är på väg att implodera eller smulas sönder eller nåt. Jag lovar, det är så värt det. Plus att jag nu slipper gå dit på ett och ett halvt år.
Igår morse väntade en liten bordsflagga och ett kort med elefanter på mitt skrivbord när jag kom till jobbet. På kortet hade alla på min avdelning skrivit sina namn, jämte ett vackert textat Grattis på födelsedagen.
Det är en sak att vara med och skriva sitt namn på ett kort när andra fyller år, och det blir en del sånt eftersom vi är några stycken, men en helt annan att själv få ett. Smiiil.
Sedan blev det en helt vanlig dag. Hedgehog-Sara postade om alla sina djur som hon haft, och ja jäklar, hon har haft ett par stycken! Fåglar och kaniner och vandrande pinnar och en sköldpadda… Imponerande. :)
Jag har inte alls haft så många, och sedan jag flyttade hemifrån har det inte blivit några alls. Kunde jag vänja mig vid tanken på katt i lägenhet så kanske, men nej.
För det är katter jag är uppvuxen och van vid. Den första hette Måns, men gick självfallet under namnet ”Kissemåns”. Mamma berättar gärna om den gången, jag vet inte om det var jag eller min syster, som gråtande kom till henne och klagade: ”Måns rev mig!” Mamma, som är en mycket vis kvinna, frågade lite försynt ”Jaha, men vad gjorde du då?” ”Jag slog honom lite…”
Mitt minne sviker mig, men jag har för mig att det var efter Måns som den ståtliga… ja vad hette han nu? Dolph? Musse? Han fick ett nytt namn, om det var av oss eller ägaren innan. Nåväl, en otroligt vacker russian blue gjorde ett kort gästspel hos oss.
Jag tjatade och tjatade och fick en kanin. Nina Kanicken Denise Haxtebull. Oh yes. :D Jag hade dock en avvikande åsikt om hur en kanins bur behöver skötas, det gick väl ut på så lite som möjligt, så en dag var kaninen borta. Men då fanns redan Mysan i hushållet istället.
Mysan var katt. Väldigt mycket så. En fin kattdam som till exempel verkade tycka att det där med att gå ut på vintern för att göra sina behov, det var väl ändå inte nödvändigt? Köksvasken var då bättre, eller kanske i diskmaskinen om man råkat lämna luckan öppen. Annars var hon kelig som få, och alltid uppe i knät på gäster, vare sig de ville det eller ej.
Mysan var min systers, som inte hade fått ha kanin. Nästa katt blev då förstås min. Han hette Jussie. Jussie hade en syster, Gräddnos, och nu var det plötsligt tre katter i hushållet. De tre hade en mycket tydlig rangordning, där Mysan hade högst status som förstkomling, Gräddnos var lägst, och Jussie var någonstans däremellan som medlare. De kom överens hjälpligt, i alla fall så länge alla följde reglerna. Till exempel skulle det dröja ända till långt efter det Mysan försvann innan Gräddnos vågade sig upp på övervåningen i huset…
Det finns fortfarande katt i mitt föräldrahem, även om ingen av de tre som fanns när jag flyttade hemifrån är i livet nu.
Alla katterna gick in och ut som de behagade, och även om jag vet att inte alla katter är sådana, så har jag svårt att tänka mig att ha katt i stan. Det ska liksom vara som när jag växte upp, ute i skogen där de kunde få härja fritt och ha sitt egna revir. Jag vet inte om jag skulle gilla att ha innekatt.
Nåja, nu är det ändå inget snack om den saken så länge jag bor med en allergiker. En allergiker med förkärlek för hundar dessutom. Jag har ingenting emot hundar, men det är ju katter jag känner och vet hur de funkar. Kanske, kanske kan vi hitta någon bra lösning vad det lider. Det är ju det som är så bra med han den där. Vi kan prata om saken och komma fram till en lösning som vi båda är nöjda med. Jag är någorlunda säker på att det vankas någon form av husdjur någon gång i framtiden.
Sean Bean har tackat ja till att spela Ned Stark i HBOs pilot och (förhoppningsvis) kommande TV-serie A Game of Thrones. För att uttrycka mig som en äkta fangirl: Squeeeeeee!
Fantasyserien A Song of Ice and Fire ligger mig varmt om hjärtat. Har jag skrivit om det här tidigare? Jag har älskat fantasy sedan jag var liten nog att på egen hand kamma bibliotekets barn- och ungdomsavdelning på de tjockaste böckerna. Och George R.R. Martin har, eller håller på, att skapa en ljuvligt rik och maffig historia. Ingenting är självklart, ingenting är svartvitt, ingen är enbart ond eller god, ingen går säker. Finge jag bara ta med mig en bok till en öde ö så skulle jag vänta till Martin skrivit klart serien och sedan se till att någon ville trycka hela klabbet i ett band… :)
Jag hoppades verkligen att de skulle få till ett riktigt tungt namn till rollen som Ned, men att det skulle kunna bli ett så pass bra namn hade jag inte vågat tro. Ned Stark är oerhört viktig, han sätter tonen för hela berättelsen och visar bara genom att vara den han är på de oerhörda slitningarna i samhället som målas upp för läsaren i framför allt första boken.
Jamen nu minns jag, jag nämnde piloten i mars. Sedan dess har det avslöjats att Peter Dinklage ska spela Tyrion, och nu börjar det bli klart med fler roller inför inspelningen av piloten i oktober. Efter det väntar beslutet från HBO om det blir en hel serie eller inte. Men nog har den alla förutsättningar som det ser ut nu att bli upplockad…
Ujuj, jag är så uppspelt!
Jag velade in i det längsta om jag skulle åka in till Humlegården igår. Hem och slappa eller stå upp och visa sitt missnöje, återhämtning eller samkväm?
Så mycket till demonstrerande blev det nu inte, jag kom dit lite sent och blev snabbt uppslukad av en liten skara piratpartister som stod under träden och snackade. Lyssnade med ett halvt öra på talarna, men det var tydligt att det viktiga för de flesta här var att träffas och prata med varandra istället för att bli pratade till.
Snart satt jag i gräset i solen, det var som väntat en ljuvligt skön sommarkväll. Emma, Anna, Unni, Jonathan, Rick, Daniel och Mia och en hel hög andra för mig kända och okända. Om jag skymtade Mary så kände jag ändå inte igen henne. Jag umgås alldeles för lite med folk, tror jag. Utgick i alla fall från att i stort sett ingen kände mig. Någon bjöd på vin som jag dock avböjde. :)
Fint folk kommer sent heter det ju, och lagom till att vi började planera att uppsöka mat och öl så dök Joshen och Drottningen upp med sin lilla lilla nya människa. Misstänker att de blev smått överfallna, så många ville hälsa och titta på den lilla människan.
Kvällen avslutades en bit bort med, just det, mat och öl. Rick satt och läste på inför kvällens TV-insats mitt i alltihop, kastade i sig sin mat och drog sedan. Han borde verkligen se till att tagga ner ordentligt ett tag, ingen är hjälpt av att han stressar livet ur sig. Hur bra ledare är man om man är för trött för att orka lyfta blicken? Är man trött blir man korkad. Skärpning grabben, du vet bättre…
Vi satt kvar ända till jag tyckte att jag behövde åka hem för att göra tidig kväll. Lite ordning är det på mig, jag jobbar tidigt den här veckan. Men den ljumna Stockholmskvällen gjorde ändå att det kändes lite som semester.
Jaja, jag är kanske inte så bright alla gånger.
Men när man har lämnat blod så får man svulla lite. Man får lyxa till det med hamburgare och flottiga pommes på lunchen, och man får gå och köpa sig en påse godis efteråt. Man får!
Så sitter man där och har precis bestämt sig för att nu får det räcka med godis på några timmar, bleh liksom. Lite andfådd också, som man kan bli av att vara en halvliter blod kort. Och så börjar blodsockret sjunka. Och sjunka lite till. och ännu mer.
Så trött. Så fruktansvärt. Trött.
Det går ju över, men ett tag var jag säker på att jag inte skulle klara mig genom resten av arbetsdagen utan en tupplur. Jeezus.
Jag fyller år inom en rätt snar framtid. Nu igen. :)
Första tanken är att jag verkligen uppskattar att inte fylla jämt. Förra året fyllde jag ju trettio, och hade absolut ingen som helst lust att ställa till med kalas. Fast det förutsattes, det är så man gör när det är jämt. Stort firande. Och jag mådde skit, hade ingen lust och ingen ork att fixa något. Nu förbarmade sig vänkretsen och det blev en glad kväll på No 8 till slut, och jag uppskattade det väldigt mycket.
I år mår jag mycket bättre. Jag har fortfarande ingen större lust med kalas, men nu är det ingen som förutsätter att det blir det åtminstone. Jag tror att det blir en stilla middag med älsklingen på något schysst ställe, och de som vill ge mig presenter får göra det närhelst vi råkar ses. Jag jobbar ändå på själva dagen, så att fixa fest är inte högt upp på dagordningen.
Presenter, ja.
För att göra det lite lättare för de hugade har jag funderat på vad jag önskar mig, vilket resulterade i det följande. Fokus ligger tungt på garn och andra nörderier, som sig bör.
Knit Pro Symfonie Start Set Jag har varit nyfiken på de här stick-seten länge, och Symfonie är dessutom i trä vilket borgar för att de är sköna att hålla i. Yum.
Fleece Artist. Kureyon Sock. Jag vill sticka sjalar och sockor, då räcker oftast ett nystan eller två, okej säg två för att vara helt säker. Chansen är dessutom stor att resultatet i sin tur blir en present till någon annan. Herrejisses, det finns så mycket härliga material och läckra färger.
Det är nog det enda jag kan säga att jag önskar mig specifikt, men jag kan ändå föreslå…
Thinkgeek har en sådan uppsjö av roliga saker att jag bara väljer att länka till ett fåtal t-shirtar.
Det känns dumt att önska sig svindyra dvd-boxar från till exempel Amazon, de köper jag nog hellre själv. Men ändå, det finns ju så mycket jag vill ha.
Kanske är ändå SF-bokhandeln det säkraste stället för att hitta något roligt och bra.
Och nej, jag har fortfarande ingen åldersnoja. Trettioett blir bra, säkert lika bra som tjugoåtta eller nitton eller något annat random år. Tiden går, vi blir alla äldre. Visst, jag har mycket gratis av att inte känna pressen att skaffa barn. Men jag känner inte tiden rinna iväg från mig, jag får inte skrämselhicka av nya linjer i ansiktet eller ett extra hekto på vågen. Livet är bra, helt enkelt.
Dagen började i och för sig inte så tokigt. Jag sov länge, hade en långsam morgon i ensamt majestät, skrotade runt sådär som man gör när man är ensam hemma och ledig. Väldigt skönt. Efter lunch kom min själs älskade hem efter att ha varit i Visby en vecka och det var förstås härligt att få ha honom nära igen. Han var helt slut, och det kanske inte är så konstigt. Tydligen är inte första prio på Almedalsveckan att sova och pilla naveln…
Vi hade planerat in grillkväll med vänner ikväll, såhär i efterhand borde vi väl ha listat ut att åtminstone en av oss inte skulle vara helt på topp. Nåja. Strax började vi göra oss i ordning för att gå och handla mat att elda och åka tvärs över stan.
Men var är älsklingens plån? Det var borta, stod inte att finna. Vi började bli rejält försenade när vi till slut fick inse att det inte fanns i lägenheten. Bara att börja ringa och spärra kort och göra en polisanmälan. Meddela våra vänner att vi var på väg men det skulle ta en stund det här. Efter mycket om och men kom vi iväg.
Nästan framme vid affären insåg vi att vi glömt vår present till värdparet. Jag sprang hem medan min älskling gick in för att handla. Det är lite uppförsbacke från tunnelbanan, jag var förstås svettig och varm när jag kom hem igen. Bläsch. Hämta presenten och så störta iväg igen.
Hm, såg inte mina skor lite konstiga ut? Jo titta, mina sandaler som tjänat mig troget i bortemot åtta år utan att mer än gå upp lite i en söm, hade definitivt gett upp andan. Jag kände inte att jag hade tid att byta, och de höll ihop hjälpigt fortfarande så det fick vara.
I affären hade den självscanningsmakapär som Janne valt beslutat sig för att sluta fungera, så han stod och väntade på att personalen skulle fixa det åt honom. Nu var vi fruktansvärt väldigt sena.
Janne fick ett anfall av magknip extraordinaire på väg till tunnelbanan, dags för honom att äta något väldigt snart.
Sedan började det regna.
Vi ringde och avbokade. Det var tydligt att vi inte var menade att bege oss ut idag. Grilla får vi göra någon annan gång. Till vädrets försvar ska sägas att vi hade bara hundra meter kvar till porten när det började vräka ner, så vi blev bara lite dränkta.
Grillkorven i stekpannan istället för på grillen, och sedan en tvåtimmars tupplur. Sådär, mycket bättre.
