Magnus Betnér missar målet

Jag gillar Magnus Betnér skarpt. Han är en fantastisk ståuppare, i mina ögon en av Sveriges mest skärpta och roligaste. Han har ett sätt på scen, att med fullständigt uttryckslöst ansikte leverera de mest hutlösa repliker, säga självklarheter så att till och med den mest inkrökta dumbom får aha-upplevelser. Jag har sett honom på Vasan i Stockholm två gånger. Jag hoppas få se honom igen.

Magnus Betnér gillar inte pirater. Han verkar tycka att vi inte har begripit att upphovsrätten är det enda som håller honom från ruinens brant. Att om det inte vore för upphovsrätten skulle aldrig någon betala för något alls.

Jag är inte helt med på vad han menar. För det första så vill ju åtminstone inte Piratpartiet att upphovsrätten ska försvinna. Den ideella upphovsrätten tycker vi snarare är skitviktig, den ska vi absolut och definitivt behålla och helst stärka. Vore det inte för inställningen till den ideella upphovsrätten skulle jag skämmas å piraternas vägnar, och jag skulle aldrig kalla mig det själv. Den ideella upphovsrätten är för mig fullständigt självklar i ett modernt samhälle.

Den ekonomiska upphovsrätten… Nå, jag ska försöka låta bli att krångla till det för mig och exemplifiera vad jag menar.

I sin post gör Magnus ett tankeexperiment, en tänkt framtida show med Henrik Schyffert som Magnus Betnér går och ser. Han inte bara tittar, han spelar dessutom in den med tänkt framtida teknik som ger både perfekt ljud- och bild-återgivning. Sedan lägger han upp det på YouTube.

Varför ska jag gå och betala för att se något som jag kan se gratis hemma i tv-soffan? Mitt svar är detsamma idag som det kommer vara i en tänkt framtid. Jag väljer att se något live, för att det är skillnad på att faktiskt möta en artist och bara titta på en skärm.

Det där hade för övrigt inte Jeff Dunham fattat när han var här på turné för ett tag sedan. Spelar han i den gigantiska Kistamässan nästa gång han kommer till Sverige, och jag tvingas sitta så långt bak att jag inte ens ser scenen, då kommer jag inte att gå. Fyrahundra kronor för att sitta på en ranglig plaststol i en utkyld lagerlokal och titta på storbildsskärm? Nej tack.

Jag tror ändå att Magnus Betnér skulle hålla med mig om att mötet med publiken är det som gör varje gig så speciellt. Annars förstår jag inte riktigt varför han inte låter någon annan åka land och rike runt och spela upp föreställningen på storbildsskärm istället. Det vore ju både smidigare och billigare. Magnus Betnér borde tjäna mer pengar i så fall. Men man kommer för att se honom, för att höra honom, för att på ett, om än aldrig så subtilt sätt, samspela med honom.

Om Magnus Betnér i detta tankeexperiment kvickt memorerar Schyfferts text och ger föreställningar en vecka innan till halva priset… Nå, det är fortfarande Schyfferts text, som Schyffert kommer framföra på sitt unika sätt. Den ideella upphovsrätten är det ju ingen som vill rucka på, eller hur? Vill jag då se Schyffert, eftersom jag har läst i tidningen att det är Schyffert’s show från början, eller bryr jag mig inte om vem det är som snackar däruppe på scenen? Naturligtvis spelar det roll. För mig spelar det roll, åtminstone. Det kan inte är så viktigt för Betnér?

Vem vill gå och se något live som de redan sett på TV?

Mitt svar är att jag antagligen inte hade varit intresserad av att gå och se Magnus Betnér live om det inte vore för alla de gratisklipp som ligger uppe på YouTube. Jag hade förmodligen inte ens vetat om vem han var, eller om hans show skulle vara något för mig.

Varför vill man inte ha en värld där privatpersoner betalar för de idéer de konsumerar?

Jag vet inte. Jag vet inte vem det är han menar här. Jag känner ingen som inte gladeligen betalar för sånt de gillar och tycker är bra. Det finns oberoende undersökningar som talar om att de som fildelar även är de som köper, och jag behöver bara gå till min egen bokhylla för att veta att det stämmer. Jag köper sånt jag vet att jag gillar, sånt jag läst eller sett. Jag har inte råd att köpa grisen i säcken.

Magnus pratar om att han gärna släpper visst material gratis på nätet, men att han vill ha kontroll över när och var. Ja, Magnus är faktiskt ett föredöme här. Och jag läser även hans blogg, ofta med stor behållning. Men den där kontrollen, hur tänker du nu Magnus? Är det verkligen riktig kontroll du vill ha? Jag tror att jag har en del av ditt material på den här datorn, i form av cachade kopior. Är det okej om jag lägger datorn med ditt material på i bokhyllan när jag är klar för kvällen, eller vill du att jag har den på bordet vid soffan? Är det okej om jag tar med datorn hem till en kompis och plockar fram adressen till mitt favoritklipp på YouTube för att visa henne, jag tänkte mig på lördag eftermiddag runt halvfemsnåret? Om det inte är det du menar med kontroll över när och var, då vet jag inte vad. Du har släppt materialet. På nätet. Gratis. Släppt det fritt för vem som helst att titta på när som helst. Jag trodde det var för att du räknar med att tjäna på det i slutänden.

Det är ingen artists eller konstnärs gudagivna rättighet att få betalt för det man skapar. Däremot ligger det i människans natur att vilja stödja det hon tycker om. Ge henne verktygen att till exempel betala för sig, och hon kommer att använda dem. Verktygen är idag satta på undantag, och det tycker jag är väldigt tråkigt. Utveckla, anpassa dem. Ge folk en chans att visa vad de tycker. Många av oss gör det mer än gärna med plånboken.

Var inte så rädd, Magnus. I en värld där jag kan få ett hologram av dig projicerat direkt in i mitt sovrum med perfekt ljud och bild, så kommer jag fortfarande att välja den äkta varan. Upphovsrätt eller inte. Jag lovar.

Ålderstankar

Ännu en dag med regntunga skyar. Herrejestanes så skönt det är! Hög mysfaktor, och liksom ett täcke av kravlöshet och lugn så snart man lyfter blicken. Det är något jag har börjat göra mer och mer på sistone, lyfta blicken och söka horisonten. Se sammanhang och blicka lite framåt. Se livet, liksom. Om hörnet ligger förändringar och väntar, och jag i min tur väntar på grönt ljus för att börja genomföra dem.

Träffade en god vän häromdagen. Drack kaffe och uppdaterade oss om vad som hänt sen sist, pratade och pratade. Bland annat kom vi in på det där med ålder. Hur vissa inte kan hantera att bli lite äldre, och andra finner sig till rätta utan större ansträngning.
Att fylla trettio var för mig ytterligt odramatiskt. Jag har aldrig känt något tvång att bete mig som min ålder, som att det funnits några förväntningar som jag i min aningslöshet inte kunnat infria. När man pratar mental ålder har jag alltid skämtsamt hävdat att jag stannade vid tolv. Min goda vän gjorde mig uppmärksam på att vi båda faktiskt är… trettio. Vuxna, med god marginal. Det behöver inte betyda att tolvåringen är avhyst för gott, bara att trettioåringen finns där och faktiskt har koll på läget. Klarar av att ta ansvar och ser de större sammanhangen. Vi enades om att det var en bra känsla, positiv och ingenting som behövde angstas över.

Jag misstänker att jag låter ganska dryg så fort jag påpekar att jag aldrig drabbats av åldersnoja. Det ligger inte för mig helt enkelt, och det gör mig ont när jag möter någon som verkar tro att man ska ha ångest över att bli äldre. Det är faktiskt inget tvång, och det är nog det jag vill föra fram när det kommer på tal. Därmed inte sagt att man kan välja bort den när den slår till, men med medvetenhet kan man göra mer.

***

Och så något helt orelaterat. Jag gillar väder. Well duh, jag har ju till och med min söta lilla weatherpixie i en widget här intill så det kommer väl inte som en överraskning för någon. Jag visste inte hur mycket jag stört mig på SMHIs krångliga hemsida förrän någon tipsade om klart.se. Halleluja. Eureka. Här ska slösas många timmar. Och det är ju stört omöjligt att misslyckas med John Pohlman under sina vingar. Klockrent.