Kommentarer till I vilket jag blir jävligt förbannad

Av: Hanna

Hanna — Thu, 11 Jun 2009 19:03:07 +0000

Hejsan Kristoffer! Pfft, några dagar är väl ingenting, ge det ett år eller två och återkom. :)
Nä, var glad du att du slapp se detta på nära håll, det har nog tagit mer energi av alla runtomkring än de nånsin förtjänat. Tack, och tack, och tack! Och kram!

Av: Kristoffer

Kristoffer — Thu, 11 Jun 2009 14:56:49 +0000

Måste säga att jag stavar väldigt duktig>T_<

Av: Kristoffer

Kristoffer — Thu, 11 Jun 2009 14:42:15 +0000

Hejsan Hanna!
Oj vad sen jag var med att kommentera här, shame on me.
Nu vet inte jag så mycket om det hela och har heller aldrig träffat denna toka vid namn Signe men otroligt skönt och samtidigt intressant att höra om det hela och gud vad duktig du skrev av dig här.
Är jätteglad för dig och Janne och stort grattis till allt med partiet! :)

Kram!

Av: Hanna

Hanna — Mon, 08 Jun 2009 10:36:06 +0000

Mystiska anonyma läsare, det finns inget tvång i att läsa när jag drar iväg och skriver långt. Det finns det över huvud taget aldrig.

Välkommen tillbaka, men tänker du vänta till jag är klar med romanen, eller en av dem, så lär du få bereda dig på att vänta länge. :)

Av: Name

Name — Mon, 08 Jun 2009 08:51:45 +0000

Älskade vänn, du skrev så långt så jag orkade nog inte läsa hela, mina ögon är trötta. Men fortsätt skriva du.

Kanske tittar in lite då och då, när du är färdig med din roman.

Lycka till

Av: Hanna

Hanna — Mon, 08 Jun 2009 06:46:06 +0000

Tack rara Sara! Jag är helt säker på att du har rätt, och du borde ju baske mig veta. Och som jag nämnt för andra så hoppas jag att jag nu gjort mig av med en hel del av det som gnager och skaver. Kloka ord, tack!

Av: Hanna

Hanna — Mon, 08 Jun 2009 06:29:41 +0000

Det låter som att du är något på spåren där. En en blöt kväll eller tjej-middag, eller varför inte en blöt tjejmiddag… :)

Att man ser till sitt eget hus först känns ju ganska självklart och väldigt naturligt, jag antar att jag blev överrumplad av att det sedan tog slut där. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad, all that jazz…

Jag försökte vara rättvis, men det var inte tillräckligt. Misslyckat, liksom. :/

Av: Hanna

Hanna — Mon, 08 Jun 2009 06:17:47 +0000

Söta rara Fia! En av de få utomstående som fått veta mest och som stöttat mig genom hela den här solkiga resan. Du är inte en del i mitt entourage av ja-sägare, och jag är faktiskt tacksam för att jag inte har något sånt.

Jag hade antagligen sluppit undan A ändå (huva!), men vän-landskapet hade sett mycket annorlunda ut… Kram på dig med!

Av: Sara

Sara — Sun, 07 Jun 2009 19:34:50 +0000

Rara, empatiska, lojala älva!
Det mesta verkar ha blivit sagt redan, jag vill bara också bekräfta att nära kära personer som sviker till slut bleknar bort från ens medvetande. Åtminstone så tillvida att känslorna inte brusar upp varje gång man kommer att tänka på vederbörande, vilket dessutom händer mer och mer sällan. Känslan när man till sist inser att den personen inte längre har makt att ta energi från en är fantastisk! Det behöver inte ha något med ursäkter eller förlåtelse att göra, eller att man inte bryr sig längre, bara att man själv inte tänker låta sig påverkas mer. Det kan dröja, men förr eller senare infinner den sig.
Stora kramar!

Av: Dea

Dea — Sun, 07 Jun 2009 17:24:24 +0000

Jag har också en och annan historia om människor man trodde om mer, som plötsligt agerar efter en alldeles egen logik… special-programmet, liksom… Men jag tror jag föredrar att spara dem till en blöt kväll eller tjej-middag, nån gång.

Jag har inte svårt att överse med egocentriskhet, att var och en agerar utifrån sitt eget perspektiv verkar ofrånkomligt… till och med självbevarande… men navelskåderi borde ju automatiskt leda till självinsikt… annars är det ju bara pinsamt slö processor. Alternativt medvetet själviskt (Och jag vet inte om det ens är tillämpbart i rådande fall, men, men… så går min halvkvädna visor.)

I alla fall är jag säker på att du i det längsta försökt agera rättvist.